Att jag lever lite alternativt är ingen hemlighet. Jag tycker om att jobba på olika ställen, inte minst för erfarenheten och upplevelsen.
Det innebär att jag ofta har korta anställningar, sällan är de så långa som 6 månader även om det finns undantag. Det det däremot inte innebär är att jag på något sätt skulle smita ifrån, att jag skulle jobba mindre än andra. Jag jobbar faktiskt väldigt mycket.
Jag har alltid trott (ja ja, jag vet att man aldrig ska tro att man har rätt till något) att jag har rätt till sjukpenning om jag blir sjuk. Jag betalar ju trots allt skatt och sjukförsäkringsavgift. Jobbar man mycket betalar man dessutom väldigt mycket eftersom det är proportionellt mot bruttolönen.
När jag kom hem i januari började jag jobba ganska direkt, jag var anställd från den första januari, men kom inte hem förrän den sjätte. Jag började jobba den nionde och hade lagt ett schema som innebar att jag jobbade in en hel månads timmar från den nionde till den sista.
Den trettioförsta slutade min anställning, som gubevars bara varit en månad lång, inte de sex månader som reglerna säger. Enligt planerna skulle jag börja jobba den nionde februari och tyckte att jag kunde få ha en vecka ledigt innan jag reste. Det är absolut rimligt, speciellt som semesterlagen säger att på anställningar tre månader eller kortare har man inte rätt till semesterledighet, bara rätt till semesterersättning. Man måste med andra ord lägga ledigheten mellan anställnigarna.
Jag var alltså tekniskt sett arbetslös från i söndags, men söndagar är ju inte arbetsförmedlingen öppen. Alltså är det helt okej att inte gå dit förrän den andra. Men det gjorde jag ju inte, jag hade min måndag som vilken ledighet som helst. Jag hade inte en tanke på att söka jobb eftersom jag ju skulle börja mitt nya om en vecka. Så får man inte tänka i Sverige!
På tisdagen, på förmiddagen, halkade jag och bröt både foten och underbenet. Trist i största allmänhet, men jag trodde i alla fall att jag skulle klara mig. Sjukpenningen är låg, långt under lönen, men det går ändå att klara sig.
Idag ringde jag försäkringskassan. Jag har inte rätt till någon sjukpenning! Dels har jag inte följt reglerna och anmält mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen i måndags. Det skulle jag ha gjort. Dessutom är min senaste anställnig kortare än 6 månader så jag skulle ändå inte haft rätt till ersättning.
Kvinnan på försäkringskassan var allmänt otrevlig och hävdade att jag inte hade några laga förfall och inte kunde styrka med dokument vad jag gjort i måndags som orsakade att jag inte gått till arbetsförmedlingen.
Naturligtvis kan jag skicka in papper, arbetsgivarintyg för de senaste åren, så får de göra en utredning, Men jag ska inte räkna med att jag får ett positivt besked eftersom jag brutit mot gällande regler.
Jodå, jag har goda vänner som kan låna mig lite pengar kort tid, jag har ett yrke som gör att jag kan jobba dubbelt i sommar och få ihop det jag lånat. Men det förutsätter att jag är frisk efter de 6 veckorna som jag är sjukskriven. Blir det längre tid finns ingen backup alls.
Men vad är det för skitregler som säger att man inte får vara ledig en vecka mellan två jobb? Vad är det för regler som gör att man på försäkringskassan känner sig ha rätt till att vara otrevlig och oförskämd? Vad är det för regler som säger att alla anställningar måste vara minst 6 månader långa?
Jag har försörjt mig själv i alla år och det måste jag göra nu också. Utan inkomst. Men det kunde varit värre, jag beräknas bara vara utan inkomst ett par månader. Hade jag drabbats av cancer eller något annat kroniskt hade jag kanske varit tvungen att leva utan inkomst resten av livet. Man måste vara positiv och se det goda. Jag kommer säkert att gå ner några kilon när maten är slut. Tak över huvudet går först. Mat är väldigt sekundärt i mitt liv. Jag svalt ganska duktigt när min son var liten och jag var ensamförsörjare. Jag åt varannan dag i flera år. Lönen räckte inte till mat åt oss båda och då var det viktigare att han fick mat. Men jag tycker fortfarande att jag har förtjänat sjukpenning efter alla år jag betalat skatt. Även om jag kan klara mig utan det här förbannade samhället!
Så trist att du skadat dig!
Jag är inte insatt i alla regler nu för tiden då jag inte jobbar mer än några timmar i veckan.
Men jag har för mig att det är arbetsgivaren som står för sjukersättning de första 2-3 veckorna och det har du ingen denna vecka om jag förstått det rätt.
Fast jag skulle inte nöja mig med vad en enskild handläggare säger, de har ju haft fel förr. Jag har en granne som jobbar på Fk och jag vet att de är helt regelstyrda.
Har du ingen sjuk- och olycksfallsföräkning?
Jag hoppas att det ordnar sig på bästa sätt för dig och självklart också att benet läker bra.
Jo jag har en försäkring, den betalar utlägg för vård orsakad av olyckan. Jag får också ett engångsbelopp på 3000 kronor.
Nej, det är riktigt att jag inte har en arbetsgivare just nu. Jag förstår att jag måste acceptera att jag inte får någon ersättning. Mitt jobb tog slut den 31:a och det nya skulle ha börjat den 9:e.
Jag får försöka låna ihop till de viktigaste räkningarna och sedan, då jag blir frisk, får jag jobba dubbelt och betala tillbaka. I mitt yrke kan man ju jobba nästan två heltider på olika sjukhus. Det är bara lite trickit att få ihop schemat. Blir det ”bara” två månader så kan det nog räcka med en heltid och en halvtid. Det fixar jag, jag är ju ung. 🙂
Men hjälp! Helt otrolig otur du har.
Först ramla och bryta dig så där och sedan inte få pengar för att kunna klara dig.
Jag kan inte detta med regler och så då det gäller sjukkassan, har inte varit intresserad eller satt mig in i det, sedan jag slutade jobba då jag kom i pensionsåldern.
Har hon ändå rätt så behöver hon väl inte vara oförskämd till råga på allt. Det är inte proffsigt.
Tänker på dig och hoppas att det ska ordna upp sig för dig. Du verkar vara en så´n person som klarar det mesta här i livet.
Hoppas att du har hjälp med det praktiska, som kan vara nog så bökigt då man har brutit sig.
Varm styrkekram.
Tack!
Jodå, jag kommer nog att kunna låna till de viktigaste räkningarna. Mina vänner vet att jag är ärlig och betalar tillbaka. Men det känns tungt att veta att jag kommer att behöva jobba så mycket mer än bara en heltid för att få ihop det när jag blir frisk. Men det går säkert.
Kram
Pingback: Första dagen med gips | Kraka
Pingback: Stillheten gör ont | Kraka
Det här är ju hemskt och regler är ju tyvärr regler. Men mina personliga erfarenheter av försäkringskassan och andra myndigheter (som du förstår är de ganska omfattande) så brukar ändå medmänskligheten gå före regler när man hamnar mellan stolarna. Flera gånger har myndighetspersoner sett mellan fingrarna när det gällt liknande svåra situationer som din så försök prata med några andra på FK eller ta hjälp av din kunniga släkting 😉 Kram!
Jag kommer att få hjälp av min jurist, en vän till mig och min son, så det ordnar sig kanske. Jag antar att det var honom du menade när du skev kunniga släkting. Vi är inte släkt, men känner varann rätt väl.
Min erfarenhet är tyvärr inte att FK vill hjälpa till det minsta. Här har de dessutom ljugit om reglerna och vägrat ta upp min sjukanmälan. Det är inte bra gjort av en myndighet. Reglerna ser faktiskt inte ut som de påstår. Däremot kan ju myndigheter alltid göra egna tolkningar som sedan måste prövas i juridiska instanser. Jag misstänker starkt att de hoppas att den drabbade varken kan reglerna eller har råd med juridiskt ombud. Jag har tillgång till både det ena och det andra.
Det är skönt att du har goda erfarenheter. Jag har jobbat med barn med handikapp och sett hur både kommuner och FK verkligen ansträngt sig för att göra livet extra surt för föräldrar som haft häcken full av bekymmer för att få vardagen att gå runt. Så nej, FK litar jag inte på.
Pingback: Operationen och min egen psykedeliska värld | Kraka
Pingback: Första halvlek avklarad | Kraka
Pingback: Ansvarstagande | Kraka
Pingback: Måndag & Tisdag | Kraka