Stig 1966-2022

Trots att vi båda jobbade på Huddinge sjukhus korsades aldrig våra vägar. Jag jobbade på IVA och Stig på postop.

Jag lärde känna Stig sommaren 2011. Jag hade fått sommarjobb på Kungälvs sjukhus intensivvårdsavdelning eftersom jag skulle bo på Marstrand under sommaren.
Det blev fyra somrar i Kungälv för mig och under den tiden lärde vi känna varann.

Jag är egentligen ingen som brukar umgås med arbetskamrater. I alla fall inte i någon större omfattning. Det är absolut undantag. Jag är den där typen av introvert person som behöver mängder av egentid och självsamhet och tiden på jobbet är fullt tillräcklig, ja mer än tillräcklig, för att jag ska fyllt min kvot av umgänge. Men Stig var speciell.

Stig var den som bjöd på sig själv, den som ordnade fester i stugan han hade ihop med sin man utanför Lilla Edet, den som ordnade mat åt oss på jobbet när det skulle vara lite mer festligt. Han bjöd på sig själv och var en mycket generös person.

Det var Stig som inspirerade mig att söka jobb på Grönland. Första gången jag var där överlappade våra tjänstgöringar med en vecka och han var den som introducerade mig på intensivvårdsavdelningen på Dronning Ingrids Hospital i Nuuk. Han visade mig runt och lärde mig rutinerna.

Under den veckan bjöd han hem mig och bjöd på middag, Vi var på puben nere i centrum och han visade mig runt och berättade om olika ställen. Både bra och dåliga som man skulle undvika. För Grönland var, och är, en annorlunda och speciell miljö. Han hade varit där många gånger.

Hemma i Stockholm bjöd han hem mig på lunch och jag fick tillfälle att se hans och Tobias fina hem. Då bodde de alldeles ovanför Medborgarplatsen. Jag vet att de flyttade för något år sedan, men jag hann aldrig besöka honom där. Jag hann heller aldrig, av någon märklig anledning, träffa hans man Tobias. Men vi var vänner på Facebook. Jag var vän med både Stig och Tobias där och läste deras inlägg.

De senaste åren har både pandemin och livet kommit emellan och det var ett tag sedan jag träffade Stig. Men jag tänkte på honom lite då och då. För så är det ju. Man tror alltid att det finns tid. Att det finns ett sedan då man ska ses, göra saker tillsammans. Men så blir det  inte. Jag borde lärt mig.

Idag var det dagen då vi tog avsked från Stig. Efter en kort tid av sjukdom finns han inte mer i detta livet.

Jag hade kunnat köpa blommor. Men jag ville verkligen ha blommor från min egen trädgård. Det fanns inte så mycket att välja på just i år eftersom jag satsar på min renovering och inte på trädgården. Men Blåklockor och Praktlysing hade jag att plocka. Hittade också en ros, en Vresros, som trots att det är en invasiv växt, inte riktigt klarade värmen och transporten. La dem i plast för att de skulle klara sig på vägen mellan stugan och kyrkan.

Begravningen var i Maria Magdalena kyrka på Söder, en plats som Stig tyckte mycket om. Det är också där han ska ha sin viloplats i asklunden.

Det var en vacker begravningsceremoni. Men så sorgligt. Han borde fått minst 30 år till att leva.

Utanför kyrkan sjöng vi tillsammans Härlig är jorden. Sedan åkte bilen sakta iväg med kistan där Stig låg.

Efteråt var det mingel på Södra Teatern. Det var precis i Stigs smak och man kunde verkligen känna att han var med oss där.

Det var Cava och snittar som serverades. Jag höll sällskap med kamrater från Kungälv som rest upp över dagen. Det var skönt att inte vara ensam. För det var inga andra där som jag känner.

När alla kommit på plats och fått något att dricka och äta bjöds vi på två av Stigs favoritlåtar framförda av Anna-Lotta Larsson, Saknad och Ovan regnbågen.

När jag skrivit i kondoleansboken kändes det som att det var dags att åka hem. Mina kamrater skulle åka med ett tåg tillbaka till Göteborg och då passade jag också på att tacka Tobias och säga hejdå.

Det är många tankar och känslor efter dagen. Livet, och dess villkor, är en märklig gåta.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Stig 1966-2022

  1. Znogge skriver:

    Vilket fint och personligt avsked det blev men det är alltid extra sorgligt när någon lämnar för tidigt. Många gånger tror man att tiden finns men så visar det sig bli precis tvärtom. Man får ta vara på varje dag.

    Kram

  2. Ingrid skriver:

    Så fint du skriver om Stig och er vänskap. Nog är det tråkigt när en mänska man tycker om går bort så tidigt, men det låter som om det blev ett väldigt vackert avslut på hans jordavandring.
    Kram, Ingrid

  3. Pingback: Sammanfattning av en ganska vanlig vecka i juli | Kraka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.