Den 13 maj begravdes min vän Harriets man i Årsta kyrka. Igår, fredag, var det dags för det sista avskedet då hans aska gravsattes i asklunden på Sandsborgs kyrkogård.
Jag var tidigt på kyrkogården eftersom jag hade för avsikt att promenera runt och varva ner före avskedsceremonin. Det skulle bli en vattenbegravning, något som är ovanligt och bara finns på Sandsborgs kyrkogård i Sverige, i Paris i Frankrike och möjligen någon annanstans i världen. Jag hade läst på lite, men var ändå nyfiken på hur de hela skulle gå till. Dessutom brukar det bara vara den närmaste familjen som är med på gravsättningar.
Jag åkte till T-banestation Sandsborg och kunde därför gå genom hela kyrkogården, asklunden ligger i andra änden av kyrkogården.
Jag gick förbi det vackra gravkapellet i nygotisk stil, ritat av arkitekt Valfrid Karlsson och byggt 1895. Sandsborgs kyrkogård ligger alldeles bredvid Skogskyrkogården och många tror, precis som jag alltid gjort, att det är en och samma kyrkogård. Det är det inte. Sandsborgs kyrkogård är betydligt äldre och en liten, mycket vacker kyrkogård. Den som vill veta mer kan själv googla och läsa på. Kyrkogårdarnas historia är fascinerande. I alla fall kyrkogårdarna i Stockholm som är dem jag vet mest om.
Jag kom fram till vattnet i asklunden och gick fram och tittade. Måste erkänna att jag inte ens la märke till de tre vattenfontänerna i mitten. Dessa stängs av under själva ceremonin och startar sedan igen efter någon halvtimme fick vi veta.
Det här är en asklund, alltså en plats där man sätter upp en plakett med den dödas namn. Ska verkligen inte förväxlas med det vidriga skicket att gräva ner i det som kallas minneslund, men som i själva verket är avsett för att glömma den individ som dött. Tanken är där att man där ska glömma. Här ska man minnas.
Ceremonin skulle vara klockan 14:00 och då var alla på plats. Vi var inte så många, jag tror vi var åtta personer med begravningsentreprenören och representanten från kyrkogårdsförvaltningen inräknade.
Ceremonin går till så att askan finns i kopparurnan som ställs över ett hål i stenen. Sedan skruvas piggen upptill runt, som en kvarn, och askan kommer ner i rännan och sköljs ner över den stora svarta stenen och sedan ner i jorden. Man ser askan mycket tydligt då den rinner förbi och ner.
Vad man gör i övrigt är upp till den som planerat ceremonin. Man kan nöja sig med själva asksättningen i vattnet. Men här var det en präst, en vän till familjen, som läste och välsignade. Vi bad Vår Fader tillsammans och innan dess hade Harriet läst den text ur Psaltaren där raden ”…han för mig till vatten där jag finner ro” ingår (Psaltaren 23:1-3).
Slutligen sjöng vi Härlig är jorden tillsammans.
Efter ceremonin skingrades vi och var och en gick till sitt. Jag fortsatte att umgås med Harriet ytterligare några timmar.
Den varianten har jag aldrig hört talas om och är inte riktigt säker på vad jag tycker om den… Personligen tycker jag det är fint och viktigt att ha en plats att gå till. Det valde vi när min pappa dog och när mamma dog så kompletterades stenen med hennes namn. Samma sak med min svärfar men nu har min gravt dementa svärmor fått för sig att hon föredrar minneslund i stället. Min svägerska undersökte om det gick att flytta svärfar till minneslund också vilket var möjligt. Själv tycker jag det låter helt galet och hoppas att det inte blir av. Att övriga syskon protesterar. Beslut som fattades innan demens ska man inte ändra på.
Kram och god lördag!
Pingback: Sammanfattning av en ganska vanlig vecka i juli | Kraka