Kompetens, empati och fingertoppskänsla

Vi lever i en värld som blir allt mer komplicerad och mångfacetterad. Det händer saker som mormorsmor inte ens kunde föreställa sig.
Idag har vi tillgång till TV, internet och gammelmedia (papperstidningar). Ändå verkar de som har som yrke att finnas till hands, hjälpa människor i nöd och ge stöd och empati totalt avstängda. Totalt sakna både kompetens, empati och den fingertoppskänsla som behövs i en rad yrken där man kommer i närkontakt med männsikor.

Jag tillhör dem som inte tror att TV-spel, våldsfilm och dataspel gör oss mer våldsamma, normaliserar mänskligt lidande och orsakar att vi ser det som normalt att förnedra andra. Fantasier om det förbjudna är en del av att vara människa. Det är när man inte kan skilja på fantasi och verklighet som man är illa ute. Då är man inte längre själsligt frisk.

Även om det inte är något nytt, vi har läst om det i åratal, så verkar det ändå eskalerat. Jag pratar om det totalt inkompetenta och oempatiska bemötandet av människor i nöd.
Vi läser om paragrafrytteri i hemtjänsten (vg se mitt inlägg Jag kan inte räkna dem alla), vi läste häromdagen om den 16-årige pojken vars kamrat var ihjälskjuten och han själv skjuten både i handen och huvudet och där SOS-alarms personal misstrodde honom, tykte att han skulle skärpa sig.

Jag kan inte ens föreställa mig den enorma ångest den unga kvinnan måste ha haft då hon hittar sin pappa dödad och sin expojkvän, som mördat pappan, och då hon försöker få hjälp blir misstrodd. SOS-personalen kräver att få prata med förövaren, som naturligtvis förnekar att något hänt. Tänk er själva att vara inne i en lägenhet med någon som är galen nog att mörda. Vilken normalfuntad människa som helst skulle väl vara rädd då. Ialla fall skulle jag det.

Egentligen blir jag inte alls förvånad när jag idag läser om hur polisen sagt åt en ung kvinna att hon borde skaffa sig en gladare snubbe. Detta sägs i samband med att den unga kvinnan under ett långt telefonsamtal försökt få polisen hem till pojkvännens bostad eftersom han ringt och sagt att han inte orkar mer och bett henne ta hand om hans hund.
Pojkvännen ligger död i sin bostad.

Jag har jobbat många, många år inom vården. Då har man sett det mesta ska ni veta. Det händer lite då och då att man får in patienter som legat medvetslösa på golvet i flera dygn trots att deras partner varit hemma och klivit över dem. Men då har det handlat om missbruk, psykisk sjukdom eller demens. Där kan man inte ens prata om brist på empati och kompetens. Det är bara tragiskt, så tragiskt.
Men när det gäller yrkesfolk som bär sig åt, för det är det ord jag vill använda, bär sig åt, på ett omänskligt och elakt sätt mot människor som de har lön för att hjälpa finns inga ursäkter. Absolut inga ursäkter alls!

Att SOS-alarm har dåliga medicinska kunskaper har jag själv fått erfara då jag hade ett stort astmaanfall hösten 2009. Det är den gången de säger till min son att jag inte har andingsproblem, att jag har panikångest och bara låtsas ha svårt att andas. De säger också att det inte är någon fara så länge jag inte är medvetslös. (Medvetslös vi andningssvikt innebär i stort sett alltid att man fått ett hjärtstillestånd)
Min son blev väldigt arg och sa till på skarpen och det kom en ambulans efter 40 minuter. Då var det värsta över, jag hade medicinerat och kuperat anfallet själv utifrån mina medicinska kunskaper. Andningssvikt är en av de vanligaste intensivårdsdiagnoserna. Jag har mediciner hemma som man inte har normalt, jag har en gedigen yrkeskunskap och det var tack vare det som jag klarade mig den gången. Men det är inte alla som har ett batteri av sjukhusläkemedel och ett yrke som är specialisert på livshotande tillstånd. Vi ska aldrig glömma vad som hände Emil Linell. Han blev bara 23 år, han dog medan SOS-personalen misstrodde honom och vägrade skicka ambulans. Emil dör av en brusten mjälte, orsakad av körtelfeber medan han förtvivlat försöker få hjälp.

Jag blir ledsen och bekymrad över att det här sprider sig. Det är ett slags blasétänkande. Man bryr sig helt enkelt inte ifall människor har det svårt, man tycker någonstans inom sig att det är folks eget fel och att det är deras ensak. Sköt ditt så sköter jag mitt.
Det är en del av vår tids samhällsklimat där man ska vara ung, gärna snygg, frisk och framgångsrik. Det finns inte plats för sjuka och hjälpbehövande människor. ”Skaffa dig en gladare snubbe” säger polisen till kvinnan som tror att hennes pojkvän kan ligga död i sitt hem. Det är, i förlängningen, ett sätt att säga just det. Det finns inte plats för människor som inte är friska och framgångsrika, produktiva. Ett flertal gånger har jag hört ovan nämnda yrkeskategorier använda ordet självsanering om människor som de borde göra allt för att hjälpa. För det ingår i arbetsbeskrivningen, det är det de får betalt för från våra skattepengar. Även de privata aktörerna i ovan nämnda branscher får pengar från den gemensamma kassan. Skärpning kollegor!

This entry was posted in Livet, Rubriker som fångat mitt intresse, samt ett och annat från nätet. Bookmark the permalink.

6 Responses to Kompetens, empati och fingertoppskänsla

  1. Ingrid says:

    Väl talat!
    Man blir verkligen upprörd och orolig när man läser om och hör på radio och tv hur folk i misstrodda när det söker hjälp.

    Jag pratade för ett tag sedan med en läkare på hjärtmottagningen om mina flimmerattacker som var väldigt jobbiga ett tag och undrade när jag bör söka vård.
    -Om du mår riktigt dåligt, om du svimmar eller så…..
    -Om jag svimmar eller så…, lär jag få ligga och dö, för jag bor ensam.
    -Jaha, då får du väl söka akuten om en attack hållit på mer än ett dygn. Då säger vi så!

    Man känner sig inte speciellt trygg, om vi säger så….

    Kram, Ingrid

    • Kraka says:

      Bristen på empati och lyhördhet sprider sig allt mer. Idéer om att man ska vänta tills man ligger medvetslös är ju bara skitsnack! De läkare som säger sådant skulle vara med och sköta de patienter vi får in på intensiven som legat i flera dygn. De har sår som går djupt och många gånger är det sepsis (blodförgiftning) orsakade av dessa sår som gör slut på patientens liv.

      Nej, vårt samhälle blir allt mer otryggt på alla sätt.

      Kram

  2. Moi says:

    Jag blir lika arg och ledsen för varje bevis på nonchalans och inkompetens jag hör talas om.
    Fast jag tror att ekonomi och besparingar är en stor anledning till mycket elände. Det ska sparas här och spara där. T om på antalet ambulanser och vårdpersonal. På tiden hemtjänsten, genom minutschema, får tillbringa hos de behövande.
    Detta ursäktar absolut inte brist på sunt förnuft eller medmänsklighet men många känner sig nog pressade av budgetar etc.
    Kram och tack för ett utmärkt inlägg!

    • Kraka says:

      Ja, besparingar är en stor bov i dramat. Men de beslutas om av människor som uppenbarligen saknar fingertoppskänslan. För det finns annat att spara på i stora organisationer som kommuner och landsting.

      Kram

  3. Glada gumman says:

    Det kan nog inte vara en lätt uppgift att sitta på 112 och göra bedömningen vilka man ska skicka ambulans till och vilka som antingen kan avvakta eller själva ta sig till sjukhus med taxi ed.
    Det försvarar inte alls det som har hänt, och de gånger dessa misstag uppstår är ju en stor tragedi.
    Men jag vill ändå tro att inkompetent och oempatiskt bemötande är en bråkdel i det stora hela. Men fortfarande lika tragiskt när det uppstår.
    Den polismannen som uttryckte sig så otroligt oproffsigt om pojkvännen som låg död, måste naturligtvis utredas. Och det finns förmodligen fler poliser som inte borde vara poliser, för de, precis som befolkningen i övrigt, är bara människor.
    Jag har, tack och lov, en positiv erfarenhet vad gäller sjukvården. Polisen har jag, tack och lov, inte behövt blanda in.
    Men det är ju så, vi har olika erfarenheter inom olika områden…

    • Kraka says:

      Det är naturligtvis en svår uppgift. Det är precis därför det krävs stor kompetens och människokännedom. Man ska komma ihåg att det bara är de allra grövsta sakerna som kommer i media. Det sägs en massa elaka, obehagliga saker till dem som söker hjälp utan att det ens anmäls. Många patienter och anhöriga berättar hur de blivit bemötta, men de vill ”inte bråka” och låter därför bli att anmäla. Många är också rädda för repressalier, att de nästa gång inte ska få hjälp alls. Framför allt när det handlar om sjukhem och hemtjänst där beroendet av hjälpen kvarstår över tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + femton =