Det här har, med facit i hand, hittills inte varit ett alldeles bra år. Det som skulle bli så bra…
Våren gick snabbt och jag började mitt nya jobb i mars. Jodå, det känns bra och jag trivs. Det är en hel del att lära, även för mig som jobbat länge. Postoperativ vård är speciell och skiljer sig på många sätt från intensivvård även om många av våra patienter är till förväxling lika intensivvårdspatienter vad gäller diagnos, läkemedel och behov.
Eftersom jag skulle resa under hösten jobbade jag hela sommaren och hade mängder med planer. Planer för livet i stugan. Men nu blev det inte så…
När mina pojkar skulle göra ett rutiningrepp, kastreras, uppdagades det att Kingston led av gingivostomatit, ett autoimmunt tillstånd av svårbehandlad art.
Han fick inte kastreras eftersom han hade ett pågående inflammatoriskt tillstånd i kroppen. Som väl de flesta vet skvätter okastrerade hankatter gärna lite här och där. Det får bli en del nya möbler till stugan, och även här hemma, vad det lider. Men det är en bagatell i sammanhanget.
Återbesök, sövningar och operationer. Läkemedelsbehandling och annat som inte är särdeles populärt. Det har tagit på både mina och katternas krafter. Just nu är det särskilt besvärligt och jag har skickat bort Lucas för att Kingston ska få lugn och ro ett tag.
Det är tur att jag har min son som hjälper mig med en rad praktiska saker. Han passar katter, sköter om dem och ger mig sitt stöd. Just nu har han hand om Lucas ett tag.
Mitt i allt detta ska vardagen fungera. Jobbet, mina nystartade studier i filosofi på högskolan, förtroendeuppdrag och basic skötsel av hemmet.
Nej, det går inte helt ihop sig i den energiekonomin. Jag börjar svikta vad gäller orken.
Bloggen hinns inte med, inte heller disken och dammsugningen.
Känner mig överbelastad och trött!
*Bild från pixabay
