Kyrkan, lunch och egentid – Oxford 5

Den här morgonen var det första gången jag hade alarmet på. Vi skulle till Högmässan i St Barnabas kyrka och fick inte komma försent. Jag var klädd och klar när Petter knackade på min dörr. Jag hade klätt mig lite söndagsfin.

Det var en traditionell, anglikansk, högmässa med kör, korgossar och flera präster. Mycket rökelse förstås och jag funderade på om man inte alls har allergiker i England. För trots att vi satt ganska långt ifrån så känner man ju rökelsen ordentligt som omger en långt ut i bänkarna. Men jag är förtjust i rökelse och inte allergisk mot just det. Till min stora glädje gick en av prästerna, tror det var kyrkoherden, ut och stänkte vigt vatten över församlingen där vi satt i bänkarna. (Jag frågade senare Petter om man brukar göra det alltid eller om det var för att det just varit påsk. Just i St Barnabas var det på grund av påsken, men i vissa kyrkor görs det varje högmässa.) Som ni kanske minns berättade jag om detta vattenstänkande bland annat här. För mig är de ett viktigt inslag i påsknattsmässan, annars är jag nog mest att räkna som lågkyrklig. Men vissa av de högkyrkliga inslagen, och deras symbolik, tycker jag om.

Efter högmässan serverades kaffe och te. Jag blev presenterad för några olika personer, bland annat Petters chefs fru. Hans chef hade jag träffat i Pusey House dagen innan.

När vi druckit vårt kaffe, eller jag druckit mitt kaffe, Petter dricker varken kaffe eller te, var vi hungriga och bestämde oss för att gå till närmaste pub, vilket var The Old  Bookbinders Ale House. Jag hade verkligen tänkt på deras fantastiska crèpes och längtade efter att prova en annan sort.

Jag valde den med kinesisk fyllning den här gången. Den var helt okej, men inte lika fantastisk som den jag ätit gången innan.


Eftersom det var söndag tyckte jag att jag kunde kosta på mig lite efterrätt också. Glass och kaffe.


Vi diskuterade mycket vad vi skulle göra på eftermiddagen och om vi skulle gå på Aftonsången, en kvällsgudstjänst som jag tror helt fallit bort i den svenska traditionen. Annars var det ett bra alternativ för mig som sällan har möjlighet att gå på söndagsförmiddagar. Minns inte när jag senast såg en aftonsång i Svenska kyrkan, men många år sedan är det. Säkert flera decennier.

Vi bestämde att gå hem till våra rum och vila fram tills det var dags att gå till kyrkan. Men Petter sms:ade sedan att om inte jag ansåg det nödvändigt att gå till kyrkan igen så ville han hellre vila någon timme till. Jag ansåg det inte nödvändigt och vi bestämde att ses senare och bestämma vad vi skulle äta.

Jag använde tiden, egentiden, till en blandning av pluggande och lyssnade på ljudbok, en deckare. Dock inte en i Oxfordmiljö utan en svensk.

Vi gav oss iväg till Tesco och köpte lite kallskuret, ost hade vi redan. Det fick bli en hemmakväll i vardagsrummet. Det rummet kommer jag att sakna. Jag tror man kanske skulle kalla det biblioteket i ett engelskt hem, men eftersom Pusey Hause har ett riktigt bibliotek, med Oxfords största samling av teologisk litteratur, så går det nog inte an att kalla just det här rummet för bibliotek.


Nödvändigheten av att duka fint fick stryka på foten. Vi la bara fram det vi skulle äta och plockmat fick sin rätta innebörd. I alla fall jag åt kallskuret med fingrarna.

Det blev ingen sen kväll, vi skulle upp sjukt tidigt nästa morgon. Jag plockade lite med mina saker innan jag släkte lampan och tänkte på hur snabbt tiden gått.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − arton =