Problem, lösningar och nya problem – Tionde dagen i Franska Guyana

Sov lite sisådär under natten. Det var för varmt. F hade stängt av AC:n för att han frös och jag ville inte sätta igång den för att han skulle slippa frysa. Men jag slumrade i alla fall av och till.

Vi hade alarmet på kvart i sju och gick sedan upp och ner till frukosten. Den visade sig vara riktigt bra. Man kunde få ägg och vi fick två stekta ägg var. Det fanns bröd, marmelader, yoghurt, chokladfyllda croissanter, juice, te, kaffe och frukt. Det stod vi oss på hela dagen.

Ett gäng fåglar, eller dinosaurier som F sa, utanför fönstret till matsalen. Trevliga att titta på medan vi åt.

Man hade en kapselmaskin för kaffe och vi visste inte hur man gjorde så jag drack först en kopp te. Vi var först i matsalen och jag hoppades det skulle komma någon att tjuvtitta på. När det kom en ensam man så passade jag på att gå fram för att kolla och han visade mig hur man skulle göra. Så jag gjorde en kopp kaffe också.

När vi kom tillbaka till rummet satte jag mig på balkongen. Så skönt. Städerskan kom och jag visade henne en trasig lampa. Hon sa något om tekniskt och tog med sig lampan. Lite senare kom en man med en ny lampa som han satte i och då passade jag på att säga att jag hade ett problem till. Vår safe fungerade inte. Han löste det problemet också, fast han fick komma tillbaka flera gånger innan det var helt klart. Det var batterier som behövde bytas och delar som satt löst. Man är mycket hjälpsam här.

Regnet kom i en häftig skur. Det var varmt och mysigt på balkongen. Det syns att det är riktigt mycket vatten på marken. Men så fort solen kom så torkade det bort.

Sedan till vårt stora problem. Hur vi ska ta oss till Kourou på juldagens morgon. Om det nu blir någon uppskjutning då. NASA säger just nu att det ska bli så och man har idag, den 23:e, flyttat James Webb och Ariane5-raketen till sin avskjutningsplats.

Vi insåg att utan bil kan man inte förflytta sig alls i det här landet. I alla fall inte nu när det är pandemitider. Det verkar som att all infrastruktur har kollapsat.

F gick ner till receptionen och frågade hur man hyr en bil. Han fick hjälp med något telefonnummer till en uthyrningsfirma och ringde dem. Att kommunicera är svårt, ännu svårare på telefon. Så vi bestämde oss för att ta oss till firman.
Det låg cirka en mil bort, lite utanför stan. Men eftersom vi åkte förbi där när vi fick skjutsen hem från Kourou så visste jag var det ligger. Det skulle ligga bredvid Carrefour.
Ja, det var långt. Ja, det var möjligt att gå dit. Jag anser rent generellt att allt unnder två mil är möjligt att ta sig till fots. Under förutsättning att man inte har bråttom. Helst ska vädret också vara gynnsamt.

Vi gick förbi en enkel bostad, ett hus av korrugerad plåt. Så kan man också bo här i Cayenne. Det är stor skillnad på hur människor lever.

Vi gick och gick. På slutet gick vi bredvid en så stor väg att det kändes som att vi gick bredvid motorvägen. Men det stod i alla fall inte att det var förbjudet att gå.

Ser ni där långt bort i fjärran? Jag blev så glad när jag äntligen såg Carrefour-skylten.

Innan vi var framme passerade vi en sådan där häger igen. Hade det där vattnet, som är bredare än det ser ut på bilden, inte varit hade jag ilat genom gräset. Oavsett om man får eller inte.

Tomten stod och bevakade och kollade att jag inte gjorde något dumt. Som att gå på gräsmattan till exempel.

Slutligen kom vi fram till hyrfirman. Vi var svettiga, trötta och lite oroliga att vi inte skulle få hyra någon bil.En oro som inte var alldeles tagen ur luften för man var lite fundersam kring hur våra körkort ser ut. Men de är snyggt och prydligt märkta med EU:s symbol.
Efter en massa frågor och språkförbistringar, av vilka F:s svar på frågan om e-postadress svarade att vi skulle köra omkring lite bara. För jo, det var ganska svårt att förstå vad killen sa och han förstod inte oss helt bra heller. Han gjorde verkligen sitt bästa att försöka prata engelska och slutligen åkte vi därifrån i en grå liten Mitsubishi Space Star.

Eftersom hyrfirman ligger bredvid Carrefour så hamnade man direkt på deras parkering och där var det dagenförejulaftonkaos. Alla var där och skulle julhandla.


Man har lite av sina egna trafikregler här. Man blockerar varann, sträcker ut handen genom bilfönstret och stoppar medtrafikanter och beter sig. Jag lärde mig det när vi åkte till Kourou med B. (Bilden tagen inifrån vår bil, men det var inte jag som körde)
Vi kom i alla fall framåt och till sist hittade vi en parkeringsplats längst bort på parkeringen. Sedan gick vi in i Carrefour. Det är Frankrikes största detaljandelskedja.

Det var hur mycket folk som helst. Men när man väl var inne i själva affären kunde man hålla bra avstånd. Munskydd, som jag döpt om till käfttrasa, var obligatoriskt.

Vi köpte bara lite dricka, ett par croissanter och en flaska vin. Vi har möjlighet att åka dit igen och det var väl egentligen inget vi skulle ha. Jag bara ville gå in där. Tyvärr hittade jag inte husgerådsavdelningen, om det fanns en sådan. Ville kolla om de hade bokstäver.

Vi körde sedan hem till hotellet och vilade. Jag drack lite vin och började se en serie på TV4play, Tell Me Your Secrets.

Fick mail från Air France som skrev obegriplig info om att man nu inte får komma in i Sverige utan ett färskt pcr-test. Det gick inte att utröna vad som gäller för jag vill minnas att man inte kan neka svenska medborgare tillträde till landet oavsett prover eller inte. Men man rekommenderar att man tar ett prov så snart som möjligt efter att man kommit till Sverige. Hur som helst så kan vi inte få till ett pcr här där inget verkar fungera och ingen förstår vad vi säger. Att vi skulle hinna få till det i bytet mellan våra flyg i Paris är en utopi. Fy faan vad jag är trött på pandemin och allt vad den drar med sig!

På kvällen hade vi planerat att gå till Koté Krep. Enligt nätet skulle det vara öppet, men när vi kom dit visade det sig att det satt en lapp på dörren att det var stängt dagen före julafton. Det var väl okej, så kan det ju vara hemma också att informationen på nätet inte stämmer under helger. Vad som däremot inte kändes okej var att alla, de få som finns, restauranger i området var fullsatta. Det var en hel del stora sällskap som tog upp det mesta av platserna.
Vi bestämde att chansa på att den kinesiska vi var på här om kvällen skulle ha öppet. Jag var inte överförtjust att gå dit eftersom det ändå var en bit iväg och i mörkret är det inte optimalt att gå i vägkanten. När vi kom fram visade det sig att den också var stängd. Men man har ”ett hål i väggen” med tillhörande uteservering. Alltså ett gäng bord och stolar. Men där fick man inte sitta och äta på grund av pandemin. Man fick bara köpa mat och ta med hem. Vi som varken har tallrikar eller bestick gav upp. Vi gick hem.

Hemma drack jag lite drickyoghurt och F åt den choklad vi hade kvar och vi enades om att vi skulle överleva utan mat ill frukosten nästa dag. Men jag säger det igen: Jag hatar den här pandemin! Dubbelhatar! Trippelhatar! Hatar så in i h..vete!

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 2 kommentarer

Flytt i ösregn – Nionde dagen i Franska Guyana

Det regnar alltid här eftersom det är regnskogsklimat. Men regnet kommer i skurar som är relativt kortvariga och däremellan är det hur varmt som helst. Men just på onsdagen, den dagen vi skulle flytta, vräkte regnet ner först  hela natten och sedan hela dagen ända fram till kvällen. Vi som hade tänkt oss att den där flytten mellan hotellen skulle gå enkelt och smärtfritt. Det är gångavstånd mellan hotellen om man är lite van att gå. Det är vi.

Jodå, det gick väl smärtfritt i och för sig. Men inte gratis. Vi fick helt enkelt ta en taxi för att inte bli genomdränkta. Det är inte direkt billigt att ta en taxi här.

Vi checkade ut på gamla hotellet klockan 12:00 och åkte sedan till det nya där vi skulle checka in 15:00. Men vi blev så väl bemötta och det märktes att det var ordning och reda. Man kollade både vaccinbevisen och passet tog man kopior på. På det gamla var man inte intresserad av vare sig det ena eller andra när jag checkade in.

Vi fick vårt rum, trots att vi var 2½ timme för tidiga och gick upp. Eller gick gjorde vi inte, vi tog hissen.

Rent och snyggt på rummet. Ett trevligt rum. Balkong har vi också, men det visste jag ju eftersom vi beställt det. Men just då när vi kom var det inte aktuellt att sitta där. Det regnade kraftigt, vilket ju kunde varit mysigt. Men regnet hade dragit till sig myggor stora som flygplan. Mygg sprider denguefeber, gula febern, zika och malaria. Gula febern är vi vaccinerade mot, det är obligatoriskt för att få komma in i landet. Men i skuggan av covid19 har ingen varit intresserad av att se vaccinbeviset. Jag försökte visa det för en tjänsteman, men han viftade bara bort det och sa att det var han inte intresserad av. Han ville se min pcr-test och mitt covidvaccinpass. Hmm…. gula febern är faktiskt väldigt farlig med stor dödlighet. Så de borde inte slarva med det. Men det är klart, man smittar väl inget om man får det. Inte primärt i alla fall. Denguefeber kan också vara dödlig, det finns inget vaccin och man kan bli sjuk i varierande grad. Jag har hört att om man får det en andra gång är sannolikheten att man dör stor. Men jag vet faktiskt inte. Tropikmedicin är tyvärr inte min superkraft. En gång hade jag en dröm om att jobba på det stora tropiksjukhuset i London. Jag hade också en annan dröm, att bli så kompetent att jag kunde få jobb på ett brännskadecentrum. Man kan inte få allt. Vad är väl en bal på slottet… Typ.

Vi var, och är, rätt trötta och vilade på rummet medan regnet öste ner. Men fram mot kvällen klarnade det upp. Vi behövde äta och kollade först matsedeln i restaurangen. Men det kändes inte prisvärt alls. Men det är en skön avslappnad atmosfär här och vi trivs.

De två översta bilderna är utsikten från vår balkong. De undre är åt andra hållet och julgranen står i receptionen.

Vi kände att någon längre promenad skulle det inte orkas med så vi bestämde oss för att gå till vår pizzeria igen. Nu har den verkligen blivit just det, ”vår” pizzeria. Man känner igen oss och vi fick ett sådant där stämpelkort där man stämplade även tidigare gånger. Nu kommer vi väl inte att hinna gå dit 10 gånger, men gesten var ändå uppskattad av oss. Lite hemkänsla. Vi har ännu närmare till pizzerian från nya hotellet.

Jag åt en Hawaii, minns inte vad F åt. Men vi åt varsin pizza och trots att jag sagt att jag nog inte ville ha en hel pizza så gick den ner med förvånande lätthet.

På vägen hem slank vi in i en affär, som också ligger nära, och jag köpte öl och chips. F köpte något liknande. Jag hittade sådana där utstickare med siffror för 5½ Euro. Har kollat på sådana hemma och de brukar vara betydligt dyrare och det är verkligen inget man behöver ha något fint märke av. Det är därför det aldrig blivit av att köpa hemma, de brukar kosta ett par hundra minst. Har jag tur kanske jag kan hitta en uppsättning bokstäver också till ett facilt pris.

Ett hus med vacker, blommande buske på vägen mellan hotellet och pizzerian och affären.

Hemma kollade jag klart på veckans Halv åtta hos mig och knaprade chips och drack en TsingTao.. Sedan somnade jag.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 7 kommentarer

Debakler och äventyr – Åttonde dagen i Franska Guyana

Tisdagen blev både en lång, jobbig, spännande och lärorik dag. För här fungerar inget man är van vid. Speciellt inte sedan Covid19 gjorde sitt intåg.

Vi tänkte att vi skulle ta bussen till Kourou för att kolla läget och ta redan på var vi kan stå för att se uppskjutningen. Vi kommer inte att kunna se vad som sker på marken, men själva uppskjutningen ska man rimligen kunna se från marken om man står på rätt ställe. Vi ville också kolla in staden.

Först skulle vi åka lokalbuss in till centrala stan där bussarna skulle gå. Vi fick vänta ganska länge, men till sist kom bussen och då visade det sig att man varken kan betala med kort eller cash. Precis som hemma typ. Man behövde ett busskort. Men vi fick åka med ändå. Utan att betala.

När vi kom fram letade vi efter den där busstationen och jo, vi hittade den till sist. Men det var lite oklart att det var en station och det fanns ingenstans att köpa biljetter. Vilket absolut inte gjorde något. För det kom aldrig någon buss.
Senare under dagen fick vi veta att bussar går, men det är oklart när de går och om de går eller inte. Oftast är det inte. Allt har kollapsat på grund av pandemin.
Turistinformationer och ställen där man kan få hjälp att köpa biljetter, utflykter och liknande har varit stängda sedan 1 januari 2021.

Plötsligt kom en dam och frågade om vi skulle till Kourou. Jo, det skulle vi ju och jag frågade hur man kommer dit. ”I drive you” sa hon. För 10 Euro per person. Hon pratade en mycket bra engelska och var så enormt trevlig. Hon raggade upp en person till och sedan åkte vi. De dryga 6 milen.


F frågade om vi fick ta ett foto av henne och hon ställde upp sig vid bilen. Jag fick hennes telefonnummer så vi skulle kunna ringa när vi ville åka tillbaka. För det finns som sagt bussar, men det är högst osäkert om de går.

Vi började med att gå in i en stor supermarket och köpte dricka. Det var mitt på dagen och jättevarmt. Men i affären fungerade AC:n alldeles utmärkt.

Vi gick sedan ner mot stranden. Där var riktigt vackert med spår av tidvattnet. Det var ebb.

Stranden var jättelång åt båda hållen och vi gick en stund i sanden. Det var däremot inte en strand att bada vid. Det verkade lerigt och dyigt i vattnet och redan i sanden, nära vattnet, märkte man att man lätt kunde sjunka ner.

Vi lämnade stranden och gick upp bland husen. Precis som i Cayenne är de olika och en del ser precis ut som hemma. Till och med lekplatsen såg ut som hemma. Vi såg hästar som betade. Det kom en mycket häftig regnskur och vi sökte skydd utanför en port där det fanns ett tak.

Vi försökte köpa mat på McDonalds. Man fick handla där om man visade vaccinpass. Men man fick inte äta inne, vilket vi ju vant oss vid, men man fick heller inte äta utanför. Varken sitta eller stå och äta. Det var bara tillåtet att ta hem maten eller äta i sin bil. Eftersom jag var hungrig blev jag irriterade och fräste: ”I have my car in Stockholm!” Sedan gick vi.

Vi gick tillbaka till supermarketen och köpte mer dricka och varsin  färdig baguette. Min hade tonfiskröra. Den var tusen gånger godare än vilken burgare som helst på McD. Vi satte oss på en liten stenkant utanför affären och åt.

Sedan traskade vi runt igen. Nya gator och nya hus. Bilderna ovan är en samling från alla olika rundor vi gick under dagen.

Till sist kände jag mig svimfärdig och som ni vet vid det här laget så är mycket stängt på grund av pandemin och dessutom är restauranger stängda vissa tider eftersom fransmän inte äter vilken tid som helst på dygnet. Det finns frukosttid, lunchtid och middagstid. Middagstid är undantagsvis från 18:00, men oftast öppnar man klockan 19:00.
Men tro det eller ej, vi hittade en öppen bar. Den heter Bar 13.

Vi beställde varsin Leffe.

Det var himmelskt att få sitta ner och vila benen. Jag var så trött. Vi har haft intensiva dagar sedan vi kom, värmen är i det närmaste olidlig mitt på dagen och det fanns absolut inget att göra i Kourou. Vi orkade inte ta oss ut till rymdmuseet, speciellt som vi inte visste om det var öppet. Förhoppningsvis ska vi väl hinna besöka det innan vi reser hem. Men jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Franska Guyana i framtiden. Om det nu finns en framtid utan Covid19. För det är inte jättekul att turista i ett land som är så pass nedstängt. Men på det hela taget har vi det ändå bra. Jag är dessutom glad att jag inte är hemma mitt i IVA-krisen. Det haglar sms om behov av personal som jobbar extra.

Plötsligt hörde vi svenska. Det satt ett par lite bakom en stolpe. Jag funderade lite och bestämde mig för att jag inte orkade etablera kontakt. Introverta människor är oftast inte så sugna på nya kontakter.

Plötsligt small det rejält, det var ungar som smällde av en smällare. Ingen dålig smäll och F har fortfarande, på onsdagen, ont i sitt öra. Han satt så till att ljudtryckvågen direkt träffade trumhinnan. Jag klarade mig bättre. Fast just när det small gjorde det rejält ont.

Smällen gjorde att vi ändå började prata med det svenska paret. Det visade sig att de var där minst en gång om året eftersom deras dotter jobbar på rymdcentrat. Med vad hon jobbar fick vi aldrig veta, men hon hade jobbat där länge. Så de hade sett många uppskjutningar när de varit och hälsat på. Nu var de inbjudna till det stora eventet som skulle bli för dem som jobbar där. Men de berättade var man kan se uppskjutningarna bra även när man inte är på specialplats.

Efter ännu en omgång öl bestämde vi oss för att ringa och säga att vi behövde skjuts hem till Cayenne. Klockan var väl ungefär 17:30, så vi tyckte inte det var sent. Men den rara kvinnan tyckte det var väl sent att köra. Men hon skjutsade oss till ett ställe där man skulle kunna få skjuts. Hon skulle ordna det åt oss eftersom ”people my colulour” ofta lurar vita människor att betala ett högt pris. De var inte att lita på om man inte kände dem, sa hon.  Hon var fantastisk. Försökte fixa någon som skulle köra till Cayenne. Men istället hittade hon två tjejer som också skulle dit och då ringde hon sin dotter som körde oss och tjejerna till Cayenne. Vi blev avsläppta alldeles nära vårt hotell. För 10 Euro per person. Bussen skulle kostat 12 Euro per person enkel resa enligt vad vi kommit fram till på internet. Vi gav lite extra dricks förstås.

Jag var helt matt och hade helst stannat på hotellet och legat i sängen. Men F var hungrig och vi hade ju, i ärlighetens namn, bara ätit en fylld baguette på hela dagen. Vi kompromissade om att dela på en pizza på stället där vi ätit tidigare. De har så bra pizzor och det är inte så långt dit. Vi har nu börjat kalla det för vår pizzeria.

Vi delade en Pizza Bolognese och jag drack ännu en öl. F drack Coca Cola. Det finns inga lightdrycker här och jag börjar bli riktigt trött på all läskeblask med socker.

När vi var tillbaka på hotellet frågade jag hur dags vi skulle checka ut dagen därpå. Jag gissade på 11:00, men ville inte riskera att det var 10:00 eftersom det förekommit på vissa ställen jag varit. Till min stora glädje visade det sig vara 12:00.

På rummet klädde jag av mig och la mig mer eller mindre genast. Somnade inom några få minuter.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 5 kommentarer

Livet går sin gilla gång – Sjunde dagen i Franska Guyana

Vår sjunde dag här, måndag och ny vecka, blir en dag utan bilder. Istället får ni se dagens bilder i Ett foto i timmen.

Efter gårdagens brist på middag var vi hungriga. Som utsvultna vargar. Vi hade redan på kvällen innan pratat om att gå och äta frukost på samma ställe som vi åt på första dagen.

När vi ätit gick vi en promenad. Vi letade efter en busshållplats men lyckades inte hitta just den. Det är svårt att hitta när man är van vid gps och fungerande internet. Här är vi beroende av wifi eftersom det inte är fri roaming trots att det är ett EU-land. Men det funkar trots allt att leva så. 🙂

Vi satte oss på en uteservering, efter att fått våra vaccinpass kontrollerade. Man scannar QR-koden med en mobil så det går väldigt snabbt och smidigt. Tar bara några sekunder. Men här fick vi, och alla gäster, även fylla i en blankett med namn och kontaktuppgifter.

Vi satt en stund med vår dryck men sedan gick vi hem för att komma undan värmen. Mitt på dagen är det nästan olidligt.

duschade och vilade och gick ut en stund. Duschade och sedan gick vi ut för att äta middag. Vi hittade en kinarestaurang med väldigt god mat. Det var alldeles tomt när vi kom, sedan kom ett par till. Men vi var tidigt ute. Man äter i allmänhet middag sent och vi var där redan halv sju.

På vägen hem köpte vi lite dryck och kaffebröd. Vi träffade också en mycket social katt som nog ville bli klappad. Men det sitter i ryggmärgen på mig att man inte klappar främmande djur utomlands.

Hemma på rummet var det dags för ännu en dusch. Mindes inte om det var tredje eller fjärde duschen för dagen.

Det var kväll igen och sovdags. Mer eller mindre i alla fall. Hur som helst var det skönt att sträcka ut sig i sängen.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 3 kommentarer

EFIT – Ett Foto I Timmen – 20 december

EFIT, ett foto i timmen, är en sajt där man på givna dagar lägger upp en länk till sitt blogginlägg Ett foto i timmen. Sajten startade 2004 och har adress http://ettfotoitimmen.se

De andra deltagarnas EFIT den 20 december i hittar du här.

En dag långt från min normalmiljö, en dag Cayenne huvudstaden i Franska Guyana. Tidsskillnaden är 4 timmar jämfört med Sverige.
Bilderna hör i hop med inlägget Livet går sin gilla gång – Sjunde dagen i Franska Guyana.

 

Klockan 06-07: Vaknade och fick syn på röran på sängbordet.

Klockan 07-08: Började titta på en Beck-film på tv4play. Kan kanske tyckas som ett märkligt nöje när man är på semester långt hemifrån, men det finns inte så mycket att göra här och vi är primärt här av en speciell anledning.

Klockan 08-09: Hade fått fram en kaffekopp. Kaffe är mitt drivmedel, lika viktigt för mig som bensin är för en bensindriven bil.

Klockan 09-10: Kunde inte låta bli att se veckans första avsnitt.

Klockan 10-11: Tog en titt ut genom fönstret.

Klockan 11-12: Vi gick ut för att äta frukost på det ställe där vi visste att de har alldeles jättegoda baguetter. Jag åt en med tonfisk och F en med ost och skinka.

Klockan 12-13: Trots värmen promenerade vi i området. Så här ser ambulanserna ut.

Klockan 13-14: Det var hemskt varmt och vi satte oss i skuggan för att dricka lite svalkande. Här räckte det inte med att visa vaccinpassen. Vi fick också fylla i en blankett med namn och kontaktuppgifter. Detta trots att det var en servering utomhus.

Klockan 14-15: Vi promenerade sakta hem till hotellet för att vila. Igen. Det är varmt hela tiden i Franska Guyana. Det är en medeltemperatur på nästan 30 grader C och hög luftfuktighet.

Klockan 15-16: Kunde konstatera att jag blivit brun om fötterna. I alla fall delvis.

Klockan 16-17: Gick ut och satte mig en stund. Ensam. Lägg märke till att det är långt till bassängen och att den enda personen ute sitter på andra sidan. Minst 20, kanske 25, meter från mig. Ändå kom personal från hotellet ut och sa till mig att jag var tvungen att ha munskyddet ordentligt uppdraget över mun och näsa.

Klockan 17-18: Vi var på väg igen. Den här gången för att hitta något att äta till middag.

Klockan 18-19: Vi hittade en kinarestaurang och de hade en av min favoritöl TsingTao.

Klockan 19-20: Vi åt en fantastiskt god måltid och en sådan måste avslutas med en god dessert.

Klockan 20-21: På vägen hem till hotellet träffade vi en mycket social katt.

 

EFIT

 

Publicerat i EFIT - Ett Foto I Timmen - 2021, En arbetsfri månad 2021, Livet, Mammason, Resor | 4 kommentarer

Kortare väg men lång nog ändå – Sjätte dagen i Franska Guyana

Vaknade vid 7-tiden efter en god natts sömn. Börjar få ordning på dygnsrytmen här. Gjorde varsin kopp kaffe och tittade sedan på en Beck på tv4play. Jag behöver mina långmorgnar här likaväl som hemma.

Sedan gick vi ut. Idag, söndag, provade vi en väg vi inte gått tidigare. Den visade sig vara en kortare väg till stadskärnan.

Bebyggelsen är väldigt blandad. En del hus är vackra, andra ganska förfallna och en del ser ut som om de kunde varit hemma.

En spännande växt inne i botaniska trädgården. Vi gick inte in där, sparade det till ett senare tillfälle.

Typisk katolsk kyrkogård med stora gravar. Även den sparade vi till senare, om vi hinner.

Ännu ett av dessa hus med fantastisk fasadmålning.

Ett hotell inne i stan. Gissar att det är en byggnad från en svunnen tid.

En stadsgata bara.

Trots att det var kämpigt i värmen gick vi upp till Phare de Fort Cépérou. År 1643 sålde indianhövding Cépérou klippan som dominerar ön Cayenne och länderna som omger den till fransmannen Charles Poncet de Brétigny.
Man hade en fin utsikt därifrån och det var väl värt besväret.

Ännu en stadsgata, den här gången med ett riktigt pampigt träd.

Sådana här stinkande sophögar finns överallt mellan husen. Trots att varken jag eller F någonsin sett så många soptunnor att lägga soporna i. Man måste inte skräpa och svina ner om man inte vill.

Ett fint hus på vägen tillbaka hem till hotellet.

Vi vilade lite, det hade varit en lång promenad även denna dag. Vi började fundera på var vi skulle äta middag och kunde konstatera att de flesta närliggande restaurangerna hade stängt på söndagar. Det fick bli yoghurt och mackor/kex till middag för ingen av oss kände för att gå ner till centrum igen för att kanske hitta en öppen restaurang.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 4 kommentarer

Korta rundor – Femte dagen i Franska Guyana

F ville ha en ordentlig vilodag utan långa promenader. Inte mig emot. Vi åt kalla pizzabitar till frukost. Det var helt okej, men hade varit lite mer än okej om vi kunnat värma maten.

Eftersom vi avstått städningen dagen innan kände vi att vi behövde få i alla fall vår papperskorg tömd. Jag önskade mig ett nytt underlakan, men trodde att jag nog inte skulle få det. Mitt trasiga knä hade blodat ner en del. Inte helt fräscht med blodfläckar på lakanet, även om det ju var mitt blod.
När vi kom hem kunde vi konstatera att man tömt papperskorgen och bytt underlakanet. Däremot hade man inte lagt på det märkliga överkastet, som egentligen är rätt meningslöst, men man hade heller inte fyllt på toapapper. Dessutom hade vi bara fått en handduk istället för två när man bytt, den var dock dubbelt så stor.  Hur det blir imorgon ska bli spännande att se.

Vi gick ut och tog en kortare promenad. Gick in på Le Wood, där vi åt vår första middag, och beställde varsin drink. Jag drack en Piña colada och F en Cuba libre. Det var den godaste Piña colada jag någonsin druckit.

Innan vi gick hem gick vi en sväng för att röra på oss. Vi satte oss på en bänk i skuggan och tittade på ett av vattendragen.

När vi kom hem tänkte jag ta en simtur, men när jag skulle gå ut var det fullt med ”det vackra folket”, som stod i vattnet och pratade, och jag kände mig allt annat än bekväm med att simma längder. Så jag tittade på sista avsnittet av serien om Knutby istället.
När jag tänkte simma nästa gång var bassängen full av karlar som stod och pratade. Så det blev inget simmande då heller.

En vanlig syn utanför i stort sett varje restaurang.

På kvällen gick vi ut och till en restaurang i samma område som vi varit tidigare. Det är nära och man behöver inte gå utefter stora vägar. Vi valde en peruansk restaurang, Maison Péruvienne. Innan vi fick komma in på deras utomhusservering behövde vi visa våra vaccinbevis och dessa kontrollerades noga via appen att de var äkta.

Efter en massa trixande och fixande med att registrera sig på deras wifi kunde vi få fram menyn och beställa. Nästan alla restauranger har sin meny  bakom en QR-kod och om de inte har wifi och man inte har eget internet blir det lite jobbigt. Däremot använder man sig inte av systemet att man gör beställningen med QR-koden. Det förekommer däremot i Stockholm.

Man lyckades faktisk skicka fram en kille, han var nog egentligen inte servitör utan bartender, som pratade engelska. I alla fall så bra att vi förstod varann. Han fick extra dricks för just det. Han fick inte ta emot dricks på notan så han fick cash. Vi blev enormt väl bemötta och servicen var utmärkt.

Vi beställde en rätt med det allra godaste biffkött och både ris, pommes och en mycket god sallad. Ett stekt ägg var det också. Bistecka a lo pobre heter den rätten.

Vi drack en extra öl efter maten och sedan gick vi hem. Det är ett bröllop på hotellet och det kryllar av festklädda människor. Jag tittade in lite genom ett fönster, mellan gardinerna, och det var verkligen fint dukat och folk verkade ha en fin och trevlig fest.

Klockan var väl så där 21 när vi var tillbaka på rummet. Man skulle ju kunna tro att vi är åldriga som gör så tidig kväll. Men värmen ta verkligen på krafterna.

Himlen bjöd på ett vackert konstverk. Klicka på bilden, den gör sig bäst i större format.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 3 kommentarer

Gick alldeles för långt – Fjärde dagen i Franska Guyana

Fredagen blev en lugn dag. Vi behövde vila lite i största allmänhet, men jag behövde vila lite extra. När vi var inne i stan dagen innan lyckades jag snubbla och slå upp ett stort sår på vänster knä. Dessutom slog jag höger knä och har ett stort blåmärke där. Utöver det så har jag fått något slags ögoninflammation i ena ögat. Det gör inte ont, men är rött. Väldigt rött. I nuläget känns det däremot inte görligt att gå till doktorn. Här förstår man inte engelska och jag förstår inte franska.

På morgonen gick vi till EcoMax för att köpa vatten. Den här gången hade vi en kasse med oss att bära i. Det är inte långt egentligen, men i sol och 28 grader i skuggan blir det ändå i varmaste laget.

Något slags vadarfågel med långa ben. Det finns en hel del vatten runt här, både mindre vattendrag och större dammar.

När vi var tillbaka på hotellet vilade vi. Jag ville egentligen simma men bestämde mig för att avstå med tanke på mitt öga.

På eftermiddagen, ganska sen eftermiddag, gick vi för att titta på ett annat hotell som vi var intresserade av. Vi har bara bokat här till den 22:a eftersom vi ursprungligen, på den tiden då uppskjutningen av James Webb skulle ske den 18:e, skulle rest hem på kvällen den dagen.

Jag hade kollat på kartan och det är inte långt härifrån. Men jag valde fel gata och det blev en rejäl omväg. Först gick vi åt fel håll och sedan i en vid båge åt det håll vi skulle. Motion är inget vi lider brist på här.

Det finns mängder av fantastiska målningar på hus lite överallt.

Vi hittade en reklamskylt om James Webb teleskopet.

Till sist kom vi fram till hotellet. Det verkade trevligt, en helt annan stämning än där vi bor. Det satt folk i baren som var klädda som vi och vi beställde dricka. Jag drack en öl.
Jag gick bort till receptionen och frågade om jag fick använde internet. Wifi? frågade hon och tog genast fram en liten lapp med lösenordet. Jag mailade Björn på Sydamerikaexperten och bad honom göra en bokning. Klockan var sent i Sverige, men jag tänkte att han nog skulle läsa det på lördagen.

Vi traskade hemåt och bestämde oss för att hitta någonstans att äta. Det blir mörkt tidigt och det är inte så trevligt att gå utefter de trafikerade vägarna eftersom det oftast saknas trottoarer.

Vi hittade en pizzeria inte långt från hotellet, utefter stora vägen. Vi beställde varsin pizza och dryck. Det var gott, men kändes som väldigt mycket mat så vi tog med oss hälften hem och la i kylskåpet på rummet.

När vi kom till vårt hotell mötte vi folk i entrén som skulle äta middag. Uppklädda i långklänningar och kostymer. Det är det stuket här och att vara lite sportigt klädd är helt fel. Ingen av oss har den sortens kläder med oss. Jag har två klänningar, men inte av den kalibern.

Sedan var den dagen slut. Tiden rullar på snabbt. Trots att vi egentligen inte gör så mycket.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 7 kommentarer

Downtown – Tredje dagen i Franska Guyana

Det var torsdag och vår tredje dag. Vi bestämde att ta bussen ner till stan, alltså där själva stadskärnan ligger. Nu blev det ingen busstur eftersom det skulle dröja länge innan bussen skulle komma och vi traskade på och plötsligt var vi där.

Det finns en mängd olika slags hus och och områden. Gemensamt verkar vara att alla har bil. Det kan kanske förklaras av att det i stort sett bara är ordentliga vägar utefter kusten. Landets yta är lite mindre än Götaland.

Vi hittade en kyrka utefter vägen. Den var stängd, men man höll på att städa och jag frågade, med kroppsspråk, om jag fick gå in. Det fick jag.

Det var en mycket vacker målning på utsidan. Man ser inte hela på övre bilden, men här är den del som var till höger.

De här husen hade precis lika gärna kunnat vara hemma i någon svensk förort.

Det märks på växtligheten att det är regnskogslandskap. Så djup grönska trots att det är nästan 30 grader i medeltemperatur. Men en enorm luftfuktighet.

Muralmålningar. Säkert ansikten som lokalbefolkningen känner igen.

Mer målat.

Vi passerade över en bro som ledde vatten från havet. Då fick vi syn på de här kamraterna. Vi tror att det är slamkrypare. Slamkrypare finns i vattenmiljöer med ebb och flod. Enligt Wikipedia finns de inte i Sydamerika, men de stämmer precis med bilderna på slamkrypare, som förresten finns i ett 30-tal arter. (Bilden behöver förstoras för att man ska se dem. Klicka på bilden!)

När vi kom in till stan var vi trötta. Vi behövde skugga och gick ner till havet.

Det inbjöd inte direkt till bad. Speciellt inte efter att vi sett de där halvfiskarna med rejäla käftar.

Vi hade gått långt och var hungriga. Jag ville ha kaffe, något som visade sig osedvanligt svårt.

Även i stan fanns det bilvrak stående. Ja, ska man vara ärlig så är det väldigt skräpigt rent generellt. Högar med sopor som stinker i det närmaste överallt.

Men… lägg märke till skylten i bakgrunden. Vi ville äta och det får man inte i Frankrike hur som helst. Det finns lunchtid och det finns middagstid. Middagstid är oftast från klockan 19:00, undantagsvis från 18:00. Lunchtiden brukar vara slut vid 13:30. Ungefär. Klockan var 16.

Vi chansade på att McDonalds skulle ha mat, det är ju en amerikansk kedja. Och jodå, det hade man. Men man fick inte äta inomhus, vi som hade glatt oss åt att få vila i sval AC-luft. Ute fanns bord, men stolarna var borttagna. Förresten hade man tagit bort i stort sett alla säten på parkbänkarna nere vid havet också. Är det Covid så är det. Vill man sitta ner får man hålla sig hemma!

Julpynt vid kassan på McDonalds.

Något kaffe hade man inte. Vet inte om det är generellt så eller om det har med pandemin att göra. I stort sett ingen pratar engelska här och vi pratar inte franska. Så det gäller att vara kreativ när man vill göra sig förstådd.

Efter maten gick vi hemåt. Det var låååångt!

Rusningstid och bilkö i Cayenne.

Passande bild på dörren till en bilverkstad.

Ett charmigt djur som betade vid vägen.

Mycket växter, som sagt. Grönt och fint.

Till sist kom vi hem till vårt hotell. I entrén stod Josef och Maria med sitt Jesusbarn. De var överösta med kassar från de stora, kända märkena. Men det kan nog få gälla som vår tids ”guld, rökelse och myrra”.

Vi gick upp på rummet. Trötta, men nöjda. Stegräknaren stor på 16 566 steg och vi hade varit ute i 4½ timme. Större delen av tiden på gående fot.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 4 kommentarer

Åt andra hållet – Andra dagen i Franska Guyana

Onsdagen började lite annorlunda, men med tiden så blev det en bra dag.


Jag blev väckt av telefonen tidigt, redan före halv fyra. Det var min konsultchef som ville checka av lite. Nej, jag svarade inte men skrev ett mail meddetsamma.

Drack kaffe och tänkte att jag skulle sova igen. Men det fungerade inte alls. Dels är min kropp inställd på att klockan är betydligt mer dels har jag nog sovit igen en hel del av min sömnskuld. Lyssnade på ljudbok och ställde mig vid fönstret och till sist gick solen upp.

Funderade på att gå ner och simma men då såg jag att poolskötaren kommit och höll på med rengöring. Poolen är öppen 07-22.

Det är solen som gör att bilden fått så dålig kvalitet. Den är tagen genom fönstret.

F hade skavsår och ville vila. Istället tog jag en promenad bort till affären EcoMax som vi sett dagen innan. Tänkte mig en stor supermarket, men det var det väl inte direkt. Men jag köpte bröd, mjukost och dryck. Några kassar hade de inte, inte ens till salu. Men den snälla killen i kassan letade reda på en pappkartong åt mig att ha varorna i. Det var verkligen inte lätt att bära lådan hela vägen hem i värmen. Men det gick.

Vi åt lite frukost på rummet och sedan plåstrade jag F:s skavsår. Jag gick en runda inne i hotellet och träffade bland annat jultomtens hund. Ja, jag träffade hans husse också förstås.

Jag gick in i hotellentrén och kollade lite mer noggrant på julpyntet och det är helt klart att vi inte riktigt spelar i samma division som de gäster man förväntar sig. Massor av prylar uppmärkta med riktigt lyxiga märken. Vi pratade om det här om dagen, F och jag, att det aldrig skulle falla mig in att lägga en månadslön på en handväska. Jag känner en del vårdfolk som gör det, men för mig är det ett stort ”varför?”. Däremot skulle jag gärna vilja ha en Omegaklocka. Men det är att drömma om bara…


Det är väl i första hand en fråga om intresse för de flesta jag känner skulle knappast göra en resa för ungefär hundratusen för att kanske se ett teleskop lyfta från jorden.
Att jag skriver kanske beror på att man just nu har nya problem och har flyttat fram uppskjutningen till julafton, men ska ge nya besked på fredag. Har vi otur kommer vi inte ens att vara kvar här när teleskopet lyfter. Men det är en kalkylerad risk för det visste vi från början.

På eftermiddagen gick vi en ny promenad, den här gången åt ett annat håll än dagen innan. Vi ville hitta en restaurang där vi skulle kunna äta på kvällen eftersom den mycket lyxiga restaurangen på hotellet dels bara serverade sushi, något som F inte äter, dels var supersnorkiga för att vi inte var ”rätt klädda” enligt deras sätt att se. Som sagt, det är ”bara” ett fyrstjärningt hotell” men allt andas lyx över vår nivå. Utom rummet då som håller normal ”Scandicstandard”.

Vi gick genom ett lite annorlunda bostadsområde. Husen verkade mer välskötta, men vi såg ett par riktigt ”risiga” bilar.

Sådana bilar har jag inte ens sett i ”orten” därhemma. Annars ser man ju det mesta där.

Gatubilder, vi traskade på och såg oss omkring.

Brevbärarens dröm. Eller mardröm. Alla brevlådorna på en och samma plats.

Kikade in på en gård eftersom grindarna stod öppna.

Konst eller konstigt? Det är frågan. Svaret är alltid 42. 🙂 *

Guyanas universitet…

…och universitetsbibliotek.

Arbete på höghöjd utan skyddsutrusning. Vi ska vara glada för vår arbetsmiljölagstiftning. Något att tänka på nästa år då det är val hemma.

Stora gröna frukter. Vi vet inte vad det är. Vet du får du gärna tala om det. Kan det vara grapefrukt? Skulle stämma med storleken.

Det finns många växter att titta på och glädjas åt.

Vi känner igen huset och vet att vi är på rätt väg hem till vårt hotell.

Nu är vi helt klart nära ”hemma” och drar upp takten lite för att komma hem.

Jag kan inte låta bli att stanna till för att föreviga den här fjärilen. De finns i mängder här.

När vi är hemma vilar vi en stund och sedan går jag er och simmar. Det känns kallt att kliva i vattnet, men det tar inte lång stund innan det bara är skönt.

Uppe på rummet blir det först en varm dusch och sedan byter vi om för att äta middag. Jag tar på mig en klänning och F långa byxor.

Vi går till en restaurang som heter Le Wood och som ligger i universitetsområdet. Där äter vi en Woodburgare och jag dricker ett glas rött. F beställer en öl och eftersom vi inte förstår franska och personalen oftast ingen engelska så pekar han på en öl. Det visar sig vara något slags öldrink. Men den är överraskade god. Jag smakar och kan konstatera att den har en smak av skumtomte, eller kanske snarare skumbanan. Jo det låter märkligt. Men den var verkligen god. Men jag höll mig till mitt vin.

Hemma igen kunde vi konstatera att ännu en dag gått och att vi var trötta. Jag somnade snabbt. Det gjorde säkert F också.

*Känner att jag bör förklara det där med att svaret alltid är 42. Det är en referens från boken Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams.

Publicerat i En arbetsfri månad 2021, Franska Guyana 2021, Livet, Mammason, Resor | 6 kommentarer