“Min mamma är ingen förvirrad tant…”

Jag är en väldigt aktiv människa och för det mesta frisk. Som tur är så är jag ganska vältränad, betydligt mer vältränad än de flesta tror. Ja, det måste man ju vara när man har trekking som hobby, men eftersom jag har en del onödiga kilon så tror många att jag är riktig soffpotatis.

Hur som helst så har det här året varit lite jobbigare än jag önskat med väldigt många sammanträden, andra slags möten och förhandlingar. Utöver det har det varit mängder med både kontakter per mail och IRL att hantera. Utan att överdriva kan jag lugnt säga att jag lagt tid motsvarande en dryg halvtid på mitt förtroendeuppdrag (”kyrkopolitiker”) inom Svenska kyrkan  sedan jag blev ordförande i november förra året. Det har varit en lång och svår process med sammanläggningen av Kista och Spånga församlingar som nu blir en stor församling, Spånga-Kista församling, från 2010-01-01. Inte minst har slitningarna och konflikterna inom den egna nomineringsgruppen varit stora och det har funnits, och finns fortfarande, en tydlig gräns mellan Kista- och Spångasidan. Vi har skrivit otaliga reservationer och till och med lämnat pågående sammanträde i protest när processen inte följt gängse formalia. I den här sammanläggningen har man fullkomligt sopat golvet med Kistas medarbetare och kört över dem med ångvält!

Att jag är trött och sliten är med andra ord inte så märkligt, jag har ju dessutom jobbat heltid på en intensivvårdsavdelning också. Visserligen valde jag att ta ett vikariat på ett landsortssjukhus för att få en mindre arbetsbörda, men intensivvård är alltid intensivvård.

I början av oktober fick jag en förkylning med halsont och stannade hemma från jobbet. Men jag hade inte full möjlighet att koppla av, mycket av det ansvar som följer framträdande styrelseposter finns med dygnet runt varje dag. Alltså vilade jag inte till fullo. När jag sedan kom tillbaka till jobbet kände jag mig inte helt bra, men bet ihop.

Förra helgen blev jag riktigt vrålförkyld med rinnande snuva och började bli ordentligt tät i luftvägarna. Men jag skulle bara göra ett enkelpass på jobbet och att stanna hemma är väldigt dyrt med den sjukkvot som dras. Ja, man blir ju inte bara av med en natts lön utan det dras efter en kvot, tror min sjukkvot är 1,7. Alltså blir jag av med nästan två nätters lön om jag är borta en natt. Därför åkte jag till jobbet, kämpade mig igenom arbetspasset och flexade ut tidigt så snart den första dagkollegan anlände.

På tisdagkvällen var jag riktigt tät i mina luftvägar, men kunde efter stora Bricanyldoser ändå sova några timmar. Men på onsdagen vaknade jag halv fem på morgonen med en kraftig andnöd. Gick upp och tog Bricanyl, och då är det inte frågan om någon liten dos, och dricker kaffe. Efter någon timme, eller en och en halv, tycker jag att jag nog ska försöka sova igen. Lägger mig alltså i sängen. Ligga ner ska inte överviktiga människor ens tänka på, speciellt inte om man redan innan har problem med andningen.

Det tar inte många minuter innan jag får fullkomlig panik, får ingen luft alls. Men jag är tränad och specialiserad på andning i mitt yrke och precis som med krupp-barn så är det frisk luft som gäller. Rycker åt mig telefon och nycklar och ger mig ut utanför ytterdörren och ringer min son för att få hjälp med kläder och att få en ambulans.

För att ha med SOS-alarm att göra ska man vara både frisk och smart! Det vet jag av erfarenhet sedan tidigare, de ställer batterier av frågor som man ska svara på och helst svara på ett sätt som just den operatören känner sig tillfredsställd med. Har man ett kraftigt astmaanfall orkar man inte svara på alla dessa frågor. Man har fullt schå med att försöka syresätta sig!

Medan jag försöker få ner lite, lite luft (det är som att försöka andas genom ett sådant där sugrör som är med Festispaketet) hör jag hur min son uppger mitt personnummer, adress och vad jag har för problem. Men sedan förstår jag att de säger något riktigt dumt för jag hör min son på skarpen säga: ”Min mamma är legitimerad sjuksköterska. Hon är ingen förvirrad tant, hon vet om hon inte kan andas!”

Tillsammans med min son sitter jag ute och väntar på ambulansen medan jag fyller på med mer Bricanyl som tillsammans med den svala luften ger en viss lindring. 35 minuter får vi vänta innan ambulansen kommer!

Att jag mår bra är väl synd att påstå, men jag kan i alla fall syresätta mig igen när ambulansen kommer. Känns lite larvigt och jag ber nästan om ursäkt. Men jag blir sedan snabbt sämre inne på akuten när jag vistas i inomhusluft igen. Men man är övertygad om att jag ska kunna skickas hem efter ett par timmar. Men se det går inte alls, inte förrän på eftermiddagen nästa dag är jag tillräckligt bra för att kunna åka hem. Jag erbjuds faktiskt att stanna ytterligare ett dygn om jag vill, men jag vill hem igen.

Med antibiotika mot infektionen, kortison mot inflammationen, slemlösande läkemedel  och inhalationer är jag nu på väg tillbaka till att bli mitt vanliga jag. Men jag är glad att min son hjälpte mig och att jag har en grundkondition som ger mig så väldigt mycket bättre förutsättningar att klara mig när sådant här händer. Jag kommer också nu äntligen få någon som ”håller” i mig. Om jag är förkyld får jag ofta segt slem av konsistens som kola eller tuggummi som klottar upp mina lungor. Då kan man inte andas speciellt mycket och blir man helt uppklottad kvävs man. Det här var en ”vanlig” förkylning, har inte ett dugg med svininfluensa att göra. Men det är en influensa, den 1982-83, som är grundorsaken till mina lungproblem. Det är den följdsjukdom jag fick. När jag inte är förkyld brukar jag inte ha några problem alls med min astma, den är helt infektionsutlöst och alltså inte allergisk. Men jag kan reagera på starka lösningsmedel typ det man använder vid klottersannering i T-banan. Då kan jag bli sjuk och helt utslagen en hel dag bara för att man öppnade dörren när vi passerade stationen. Men oftast brukar det gå över på någon timme med massiv medicinering.

This entry was posted in Livet. Bookmark the permalink.

7 Responses to “Min mamma är ingen förvirrad tant…”

  1. Corleonia says:

    jösses, jag hoppas du mår bättre nu! Vet du varför ambulansen dröjde så länge? Jo, man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk, det kan vi nog alla snart skriva under på. Och då är vi ändå sjukvårdsutbildade och vet vad det kan komma för frågor, men inte hjälper det, snarare tvärtom, verkar som att det är då man ska klara sig själv ännu mer just då. Ur led är tiden eller hur det nu var man sa. I alla fall, hoppas det går snabbt åt rätt håll så du blir piggare snart!

  2. Kraka says:

    Tack, jag mår mycket bättre igen även om jag fortfarande tar en massa mediciner av olika slag. Men det går åt rätt håll.
    Nej, egentligen tycker jag att det är märkligt att vanlig morgontrafik ska fördröja en ambulans på det sättet. Men det var morgontrafiken de skyllde på.
    När jag har hand om patienter med kraftig andnöd brukar jag säga till dem att i n t e prata utan koncentrera sig på att andas. SOS-alarm startar alltid värsta förhöret om precis allt. Det är därför jag låter min son ringa istället.
    Kram!

  3. snorkfröken says:

    Ja herregud, jag blev helt nervös nu när jag läste ditt inlägg.
    Jag vet att det är svårt men borde du inte försöka ta det lite lugnare?
    Ätt prata med sos är ingen lek, det vet jag.
    Man måste vara lite italiensk i sin framtoning då och vara både hotfull och respektingivande.
    Krya på dig nu. Kramar.

  4. Kraka says:

    Jag tar det rätt lugnt just nu, men annars är väl inte ”ta det lugnt” riktigt min grej…
    Kram!

  5. Lobelia says:

    Men snälla söta… blir upprörd och arg. Och lite rädd, eftersom jag har precis samma sak – en väldigt välbehandlad astma som alltid blossar upp mycket kraftigt vid minsta infektion. Att då veta att SOS Alarm inte ser det som så prioriterat gör mig orolig. Och mest orolig är jag för dig… vet att du gillar vara i farten, men ibland måste man anpassa farten lite grann. Önskar dig en skön o vilsam helg!

  6. Kraka says:

    Tack vännen! Jodå, jag vilar lite extra nu… Ska bara se på Cats ikväll, gå på konsert imorgon och… Ja, du vet… Ta det lugnt är inte riktigt min grej. 🙂
    Ha en skön och bra helg du också!

  7. Pingback: Trodde att jag skulle dö – Bloggutmaning i mars 14 | Kraka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × fyra =