Älskade Saila!
Det ofattbara har hänt. Det där man inte förstår. Det där man läser om. Men som alltid handlar om andra. Dem man inte känner. Men som likväl är någons kära, någons vän, någons dotter, någons syster. Någon som är unik och aldrig någonsin kan ersättas med någon annan. Nu har det hänt oss, hänt mig.
När jag såg rubriken kände jag direkt att det var du. Vartefter jag läste den korta texten började luften vibrera i mitt kök, vibrera av någons, eller någontings, närvaro. Visst var det väl du? Du som var där för att visa mig det du så ofta ville berätta, men som jag alltid slog bort. Vet inte varför jag inte ville prata om den andra sidan och existensen där. Jag som alltid trott på den.
Jag kände mig rädd och orolig. Skickade sms och meddelanden till dig. Ville inte ringa, det var ju efter midnatt. För visst skulle du svara när du vaknade. För det kunde inte vara du. Fick inte vara du.
På förmiddagen ringde jag. Hoppet fanns kvar att du skulle svara. Men det gjorde du inte. Istället hade jag telefonsvararens röst i örat. Då blev jag rädd på riktigt. Skräckslagen. För du levde alltid nära din telefon. Svarade inte alltid, men den var alltid på.
Jag ringde min son och fick veta att det var du. Att du blivit mördad.
Sorgen och minnena kommer som kaskader. Alla dessa aldrig mer, alla minnen och allt vi gjort och upplevt tillsammans.
Visst, du kunde vara jobbig ibland. Inte minst då du fick dina skov av den psykiska ohälsa du led av. Men däremellan var du fantastisk. Snäll, givmild och jag kommer alltid att minnas ditt skratt. Det där som kom spontant medan du rotade runt efter något, oftast cigaretterna eller mobilen.
En gång, för länge sedan, tror ni var i 20-årsåldern, lärde jag känna dig som min sons flickvän. Ni levde ihop ett antal år men livet ville annat. Inte minst satte dina hälsoproblem krokben för ett liv tillsammans. Men du blev kvar som en vän till min son och till mig.
Du passade mina katter, vi gjorde saker tillsammans och ett av mina roliga minnen av dig är från Kvinnodagen 2018 då du helt appropå skapade kontakt med Alexandra Pascalidou. Ni fick kontakt bara så där på grund av en e-cigarett. Jag vet ingen annan som så självklart kunde bonda, knyta band, med vem som helst. För du var så lätt att tycka om.
Den sista tiden verkade du hittat hem. Du hade etablerat kontakt med en grupp i kyrkan där du bodde. Du hade börjat måla och skriva dikter. Du verkade lycklig.
Jag vet inte om du tycker om Koppången (Spotifylänk) men jag tycker själv mycket om textraden:
”En sekund är jag evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan”
Bild: S Lindfors
♥ Så vackert du beskriver er vänskap ♥ Jag beklagar din sorg och din förlust av en kär vän♥
Varm kram, Ingrid
Tack Ingrid!
Det är så ofattbart och svårt att förstå. Jag är fortfarande i chock och förnekelse.
Kram
Så fint du skriver om er vänskap och om en person som stod dig nära. Jag beklagar verkligen förlusten av din fina vän <3
Kramar
Tack Znogge!
Kram
Pingback: Dagar hemma | Kraka
Men så fruktansvärt….jag beklagar verkligen, samtidigt som jag blir förtvivlad över våldet omkring oss, kram på dig!
Pingback: Full moon för Saila | Kraka
Pingback: Onödigt spännande, men det kunde varit värre | Kraka
Pingback: Måndag i stilla veckan – List-igt i pestens tid | Kraka
Pingback: Lucka nummer 1 – Det drömde jag om när året började | Kraka
Pingback: Lång och sorglig resa | Kraka
Hjälp. Jag blir rädd på riktigt nu… Hoppas hoppas inte den Saila du kände hette Lindfors i efternamn, och hade sina rötter i Harmånger/Gnarp trakten?
Umgicks med Saila en hel del när jag var i 20 årsåldern,.o vi hängde mycket i Gnarp vill jag minnas, och hon rökte minns jag.
Om du inte vill skicka öppet svar får du gärna.skicka DM på min Instagram…om du tror de är samma person som jag tyvärr misstänker.
Tyvärr är det just den Saila.
Det har inte gått en enda dag utan att jag gråtit sedan hon dog. Eller blev dödad.
Usch vad hemskt 😢.
Något inom mig ”kände på mig” att det var den Saila jag kände som du skrev om.
Det började med att jag kom på igår att jag inte hört något från henne på långe länge, så jag började kolla historik i min FB messenger app. Och kunde då se att hennes profil/konto var puts väck borta. Då smög det sig på en olustig känsla att dek kanske hade hänt något, Så jag testa Googla henne namn, men fick inte någon direkt träff… Men av en slump så dök din blogg upp då sökordet Saila fick träff,, och då läste jag de du skrivit.
Som sagt…. du får mer än gärna kontakta mig via instagram eller FB.
https://www.facebook.com/daniel.rudberg
https://instagram.com/drznipe
Hade varit intressant att få veta vad hon pysslade med sista tiden, och hur hon hade det.
Hade jag vetat, så hade jag givetvis dykt upp på er fina minnesceremoni som ni höll för henne.
🧡 Hoppas du har sinnesro, och att du har det bra… där du nu är Saila 🧡
Kan se och höra hennes leende/skratt, när jag blundar 😊
Usch vad hemskt😭, en liten del av mig hade lite hopp att det kanske kunde vara någon annan . Men något märkligt i mig ”visste”nog att det var hon. Även om jag inte pratat med henne på över ett 10 år.
Om du vill och orkar får du kontakta mig via Instagram på https://instagram.com/drznipe
Och berätta lite hur du lärde känna henne osv, och hur hon hade det sista tiden.
❤️
Kan se hennes skratt framför mig om jag blundar, då hon var sprallig och glad ☺️. Även om det var 20 år sedan jag träffade henne in real life,,, efter år 2000 så chattade vi mest sporadiskt via msn.
Jag mailar dig lite senare, om ett par veckor. För gmail-adressen du uppgett fungerar väl?
/M
Tack. Uppskattar oerhört mycket!
Och yes, gmail adressen stämmer.
Sköt om dig.
Pingback: Stilla dag och många tankar | Kraka