Återresan

Jag vaknade ganska tidigt trots att jag inte hade satt något alarm. Gjorde kaffe och gick ut och satte mig. Pojkarna lufsade runt i gräset.

Efter frukosten värmde jag vatten och diskade. Det var mycket disk efter festen dagen innan. Trots att vi bara var fem personer.

Packade, plockade ihop smutstvätt och fick ett kort besök av B-M som glömt sin bricka dagen innan. Hon hade inte tid för kaffe men satt ner en stund för kortare prat. Bland annat pratade vi om St Christopher’s, ett hospice i England. Jag började svamla om en fantastisk bok jag läst för länge, länge sedan då en känd skådespelerska varit där och jobbat. Jag kom inte på vad varken skådespelerskan hette eller boken. B-M hade inte hört talas om någon bok. Däremot hade hennes klass på mentalskötarutbildningen varit där på studiebesök och då hade hon köpt ovan nämnda bricka som var handtillverkad på St Christopher’s.

Skådespelerskan heter Pia Garde. Boken heter Det finns ett annat sätt. Den gavs ut 1977, på den tiden då hospice var nytt och inte fanns i Sverige. Boken är läsvärd! Tyvärr har svenska bibliotek för länge sedan utrangerat den och nu finns den bara på Kungliga biblioteket att beställa för läsning i deras läsesal. Hurra för Kungliga bibblan! De har allt som kommit i tryck i Sverige.

Jag har aldrig varit på ett hospice och vet inte om det fungerar som i England. Troligtvis inte. Min klass på mentalskötarutbildningen gjorde ingen studieresa. Däremot var vår klass på grundutbildningen till sjuksköterska på studieresa till Köpenhamn. Vi var på studiebesök på deras öppenvård. Minns inte vad det hette, ministeriet någonting… Det jag däremot minns är fikat de bjöd på. Det bars in stora fat med wienerbröd med och utan choklad, ”chokolääde”. Det skulle aldrig förekomma i Sverige. Här skulle vi nog bara fått en torr bulle. Här var det inte bara ett wienerbröd per person. Det var bara att ta för sig.
Vi var också på ett äldre-/demensboende som var byggt som en ring där varje rum hade en uteplats med blommor och grönt. Staketen var dolda inne i häcken så det inte skulle kännas som att man var instängd. Helt fantastiskt! Men givetvis inget om man vill ha vinster i verksamheten. Men att man skulle tjäna pengar och prångla ut till skatteparadis hade man inte ens kommit på idén att göra 1983. Då fanns en vision om att patienter och äldre skulle behandlas som människor.
Ett annat studiebesök gjorde vi på Rikshospitalet där man berättade om en ny verksamhet, behandling av människor med posttraumatiskt syndrom. Då något nytt. Nu en etablerad vårdform. Om än inte tillgänglig för alla. Tyvärr.

Lagade till lite lunch. Potatiskroketter som blivit över, salladsresterna och bearnaisesås. En alkoholfri öl till det.

När allt var inpackat i bilen åkte jag söder ut. Ringde min bror och svägerska och bestämde att jag skulle komma förbi för att visa ”en sak”.

Vi drack kaffe lite snabbt utomhus. Jag ville inte stanna så länge eftersom katterna var med. Fick se deras fina ekorre som M gjort nästan tam med att mata den. Det är inte rädd för henne, men för mig. Det var lite trickigt att få den på bild.

Efter fikat och en titt på min nya bil var det dags att åka. Min bror hade förresten också köpt en ny bil. Jag var så exalterad över min, och att visa den, så jag såg inte ens att deras bil var ny. Han var tvungen att säga det till mig.

Jag hade tänkt stanna i Norsholm och tanka. Men när jag passerade där så vräkte regnet ner. Stannade betydligt senare, på en rastplats vid en sjö, där det fanns toaletter. Men jag hade inget med mig att äta så vi åkte snabbt därifrån. Dessutom var alla bord upptagna. Annars är det en rätt fin rastplats.

I Målilla stannade jag och köpte en tunnbrödsrulle. Jag var hungrig. Sedan trodde jag att resten av resan skulle gå snabbt. Det gjorde den inte.

Sista biten ösregnade det. Långa sträckor hade man lagt ny asfalt och det svarta sög allt ljus från bilen, de vita linjerna var inte målade ännu utan bara markerade och sikten var nästan noll bitvis. Så tröttsamt!

Det var skönt att komma hem till Tornet. Pojkarna var glada att få komma ur sina burar och jag bar in allt. Satte mig en stund i köket men gick strax och la mig. Jag var hur trött som helst.

Det här inlägget postades i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Stugan, vår egen korkek, Växjö. Bokmärk permalänken.

5 svar på Återresan

  1. znogge skriver:

    Det blev verkligen en lång och intensiv dag så jag förstår att du var trött när du återvände till Tornet.

    När jag läste juridik i Lund besökte vi Roskilde Universitetscenter. När det var dags för lunch på universitetet blev vi bjudna på öl och ”en lille en”. Det hade definitivt aldrig hänt i Sverige!

    Hoppas att den kommande arbetshelgen blir så dräglig som den kan bli.

    Kram och god fredag!

  2. Ingrid skriver:

    Jag förstår att du ville visa upp den nya fina bilen och nu fick du ju testa att den är vattentät också. 😉
    Hoppas att du får en bra arbetshelg!
    Kram, Ingrid

  3. min karriär började på mentalsjukhus, sett elchocker på 1970-talet, hur personalen kunde vara elaka, vaktade en ung kvinna så hon inte skulle ny i toa, det hette nog inte anorektiker då, unga friska alkisar på tork behövde inte ens bädda sin egen säng… det hade jag svårt för.

  4. Geddfish skriver:

    Så nu är du smålänning igen!
    Vad kul med en ny bil, det är något jag saknar numera.
    Trevlig jobbhelg, kram!

  5. skogsnuvan skriver:

    Oj den bilresan avundas jag dig inte. Att köra bil i regn och mörker och svart asfalt är ju rena mardrömmen och att dessutom vara hungrig. Tur att du kom hem och fick vila dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *