Att Job och Jona hade ett uppdrag är ju helt klart. Frågan är om också jag har det. Alltså ett jag inte vill ha. Precis som nyss nämnda gubbar.
Det är alldeles för många som tycker jag ska lösa deras problem. Allt från att jag ska ta hänsyn till att de har något slags underförstådd rätt att ta min tvättid, städa dåligt, eller inte alls, efter sig och sedan bara slå ut med händerna och säga på bruten svenska: ”Vi är grannar. Du måste förstå”. Detta, med lite olika scenarier, händer nästan varje gång jag har tvättstugan. Träffar jag personen i fråga så får jag höra att jag ska förstå. Vad är det jag ska förstå? Precis samma beteende som de där polackerna som svinar ner på vandrarhemmen och tycker att det är någon annan som ska städa efter dem. Idag blev jag arg. Ja, för att vara väldigt exakt blev jag förbannad och skällde ut kärringen. Frågade också varför det alltid var jag som skulle förstå. Varför bara jag skulle vara förstående för att jag är granne. Det gällde väl åt andra hållet också?!!
Tro nu inte att kärringen förstod vad jag menade. Istället slutade det med att hon blev arg på mig för att hon var sen till en tid hos doktorn. Orkade inte ens säga till henne att det då varit ännu viktigare att vara ur tvättstugan när hennes tid var slut istället för att använda en kvart av min också. Hade jag inte skällt hade hon väl fortsatt ännu länge. För det var inte förrän jag tappade humöret som hon ens började avsluta sin tvätt. Suck!
Sen har vi han som flera gånger i veckan skickar sms och tigger pengar. Nej, han tigger inte. Han vill ha ett lån. Men jag vet, och det borde ju han också veta, att han inte kan betala tillbaka. Därför har jag sagt nej efter att han ”lånat” (läs fått) 800 kronor.
Jag vet att han har det svårt. Precis som mängder av människor har. Han är hungrig och har inga pengar. Jag har till och med sagt till honom, i klartext, att hans försörjning inte är mitt ansvar och att jag inte orkar. Jodå, det förstår han. Sedan kommer det igen: Men du kanske kan låna mig ett par hundra. Suck!
Sen har vi en av mina vänner som lånat stora summor och som nu verkar låtsas som att det aldrig hänt. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med henne. Hon har det också ekonomiskt svårt, men är en av dessa som verkar fått för sig att jag är något slags bank. Men istället för att betala tillbaka pratar hon om vänskap. Jag överlever väl utan dessa tusenlappar, men jag blir irriterad. Hon kunde väl ändå nämna pengarna. Förut sa hon att jag skulle få lite när hon fick pension, som sedan inte pengarna räckte till. Men nästa månad… Hon kommer aldrig att ha råd att ge mig dessa pengar. Det behöver man inte vara Einstein för att inse. Suck!
Det är så många som pockar på uppmärksamhet och kräver min hjälp. De tar inte nej som ett svar. De fortsätter tjata. Suck!
För den som inte kan sin Bibel: Job drabbades av olika förbannelser och Jona blev svald av en valfisk. Själv kommer jag säkert att bli drabbad av karma. Men jag har tröttnat på att alltid ställa upp utan att få något tillbaka.
