Den allra sista dagen började med frukost och sedan packade vi. Precis klockan 11:00 checkade vi ut och låste in vårt bagage i bagagerummet. Sedan gav vi oss iväg för att leta efter en bankomat, en atm. Men de som jag hittat nära hotellet på kartan fanns förstås inte i verkligheten.

F bestämde att jag skulle gå tillbaka till hotellet och att han skulle gå till den bankomaten där han hämtade pengar till taxin kvällen då vi kom. Taxichauffören hade kört honom dit eftersom de inte tar kort. Det var en bra bit att gå och F kunde gå snabbare utan mig. För jag var väldigt trött i värmen. Trött på att gå långa sträckor var jag också.

Jag tog några omvägar på vägen till baka till hotellet och såg mig om lite. Tog ett par foton och sedan satte jag mig inne på hotellet och väntade.

Bara en gata där vi gått förbi rätt ofta.

Vår pizzeria. Den var stängd på dagtid, annars hade jag nog gått dit och sagt hej då.

När F kom tillbaka satt vi och pratade en stund och bad sedan receptionspersonalen att ringa efter en taxi. Det tog lång tid innan den kom. Men vi hade ju tid att vänta.

Vi var jättetidiga på flygplatsen. På gott och ont. För tullpersonalen hade inget annat för sig än att gå igenom vårt bagage. Speciellt mitt skärskådades in i minsta detalj. Man knackade och kollade att jag inte hade dubbla bottnar i väskan och vände och vred på saer jag hade. Man kollade till och med igenom min smutstvätt.

Sedan satte vi oss utanför och väntade. Det var skönt ute och roligt att titta på folk. Det är en liten flygplats och det kommer inte många plan. Men det fanns ändå en hel del att titta på.

Vi köpte lite att äta, varsin macka och dryck. Med tiden fick vi gå in och då var det ju den vanliga kontrollen också. Där man ska plocka ut alla saker i handbagaget och lägga i plastbackar som ska röntgas. Vissa saker körde de flera gånger genom röntgen.

Ja, vi fick ju givetvis visa pass och vaccinationsbeviset. Vet inte hur många gånger vi visat detta vaccinationspapper under resan från Cayenne till Paris. Man kollar flera gånger vid olika ställen. Man kan stå några meter från varann och sedan kolla igen. Däremot var det ingen, verkligen ingen, som kollade att vi hade den obligatoriska vaccinationen mot Gula febern. Den krävs för att man ska få komma in i landet. Men man är så besatt av Covida9 att man helt glömmer att det finns andra sjukdomar.

När vi äntligen satt på våra platser på planet kunde vi glädjas åt att Björn på Sydamerikaexperten uppgraderat vår resa till Premium Economy utan extra kostnad. Han gjorde det då vi bokade om vårt hemresedatum. Det innebar att vi satt väldigt bekvämt. Gott om plats för benen och ingen som kunde lägga sin stol i knät på oss. Så bra!

Jag slumrade lite av och till under resan till Paris. Det var natt och jag var trött. Men man sover ju inte så där väldigt bra ändå. Men tillräckligt trots allt.

Vi var framme i Paris tidigare än beräknat. Men då fanns det ingen plats för planet så vi fick ändå vänta tills något annat plan gett sig av. Men det gjorde väl inte så mycket i och för sig.

Gissa vilka tullen gav sig på igen! Men man gick inte igenom det vi bar på. Det incheckade åkte ju hela vägen och handbagaget  såg nog inte tillräckligt intressant ut. Men vi blev utfrågade vad vi hade i väskorna och var vi varit, vad vi gjort där och vart vi skulle.
Lite längre fram stod man och ville se på vaccinationspappren och sedan kunde vi gå framåt en bit. Men man hann kolla vaccinationen tre gånger till innan vi satt på planet till Stockholm. Där kollade man inget alls. Man valde själv om man var EU-medborgare som rest från annan EU-land och gick ut. Detta trots att det nu är krav på utländska medborgare att ha ett pcr-test. Men det var ju bara att gå. Det fanns inte en människa där som kollade något alls! Visst, man hade nog inte kommit på planet om man inte haft pappren i ordning. Men det ger signaler om att i Sverige är det slappt och inte så noga.

Men åter till Paris. Vi började med att gå till ett café. Jag ville ha kaffe och något mindre att tugga på. F ville ha en macka.
När vi fikat klart gick vi och köpte presenter till dem vi bestämt skulle få något. Jag köpte också champagne eftersom jag inte skulle hinna köpa bubbel hemma till nyårsaftonen.

Sedan turades vi om att vakta väskorna och gick lite runt och tittade. Jag passade på att ringa min konsultchef och fråga om man hade några speciella krav på provtagning innan jag ska börja jobba på måndag. Det hade man. Ett pcr-test. Vilket lät rimligt och helt i linje med FHM:s rekommendationer. Att det sedan skulle visa sig vara i det närmaste omöjligt hade jag inte förstått.

Vi kom fram till Arlanda så där en kvart före beräknad tid. Fick vårt bagage och gick ut för att leta efter vår, eller framför allt F:s vän, R (han jag berättat om tidigare som går på Glasskolan i Nybro).

Jag hade de senaste dagarna pratat om att jag ville äta en tunnbrödsrulle när jag kom hem. Så vi åkte till Mammas i Upplands Väsby och åt varsin sådan. Så gott! Så underbart med det gamla vanliga som man är van vid.

När jag kom hem tog jag tag i det där med pcrtest. Men det finns inga tider, det är så många som är sjuka och något svar på söndag skulle jag inte kunna räkna med. Det skulle ta 3-5 dagar efter att jag testats att få ett svar och någon testtid skulle inte finnas förrän i slutet av nästa vecka. Det är dessutom ont om självtester som ju egentligen inte räknas som tillförlitliga om de visar negativt. Dem kan man bara lita på om de ger positivt svar. Jag pratade med en riktigt otrevlig kille på 1177. Han var hånfull och allmänt störigt otrevlig. Nu sa jag visserligen inte att jag är intensivvårdssjuksköterska, men det ska väl inte behövas för att man ska bli hövligt behandlad. Det slutade, efter två timmars försök att boka en tid via alltid öppet och 1177, med att jag bokade en tid på det stället där vi tog pcr-tester innan vi reste. De hade en ledig tid, vid 8-tiden på Nyårsdagen. Det kostar 995 kronor, annars ska det ju vara gratis att testa sig, Men att vara sjukskriven en vecka på en ny arbetsplats för att det inte finns testtider är inte hållbart. Jag är kontrakterad och måste vara på plats om jag är frisk. Dessutom skulle det kosta mig betydligt mer att utebli från jobbet. Inte bara i pengar, jag skulle nog inte vara välkommen där sedan. Men Sverige är verkligen dåliga på både tester och det mesta som handlar om covid19. Man kan inte uppmana folk att testa sig om det sedan inte finns några tider.

När jag givit upp och fixat en bra, men dyr, testtid tog jag ett varmt skumbad. Saknar alltid mina bad när det bara finns dusch.

Det började kännas att vår resa nalkades slutet. Onsdagen var vår sista dag och vi tog det väldigt lugnt. Ingen av oss ville egentligen göra något speciellt och jag höll mest till på vår balkong.

Kex, ost och rödvin. Eller, om man så vill, rester. Vi hade lite kylskåpsrensning. Jag lyssnade på bok, tittade vad som hände utanför och bara var. Precis så som man vill att det ska kunna vara på semestern. Det var blandade känslor, för visst skulle det bli skönt att komma hem. Men samtidigt så var det skönt med värmen, lugnet och grönskan. Jag vill komma tillbaka när det inte är pandemitider. För det är en hel del av det vi ville göra som fick strykas. Men man ska ju ha något att göra nästa gång också…

På kvällen gick vi till Koté Krêp. Vi hade varit på väg dit så många gånger och det hade varit stängt varje gång. Men äntligen lyckades vi.

Ägg och skinka. Är väl egentligen en galette, inte en crêp. Gott var det i alla fall, men det kändes som lite för lite mat trots allt.

Fick bli en efterrättscrêp med choklad. Sedan var jag alldeles proppmätt. Jag hade varit lite tveksam redan från början, men F var inte helt mätt och efterrätt hörde väl nästan till som avslutning sista kvällen.

Vi satt på uteserveringen. Men man måste ha munskydd, när man inte äter, och vaccinbeviset är en självklarhet.

Det regnade av och till och kom en kraftig skur. Sedan försökte vi skynda oss hemåt. Men vi fick söka skydd under ett tak när nästa skur kom. Men är man i ett regnskogslandskap så är det så det är. Det regna i stort sett dagligen.

Hemma igen på rummet började vi planera för nästa dags hemresa. Jag såg inte fram mot den långa resan. Vi skulle dessutom checka ut klockan 11:00 och inte åka förrän på kvällen. Men vi kom överens om att ändå åka ut till flygplatsen vid 14-tiden för att vara säkra på att inte fastna i bilköer, att något skulle haka upp sig på flygplatsen eller att något skulle inträffa. Vi kunde lika gärna vänta där som på hotellet utan rum.

Jag vaknade verkligen ”mitt i natten” och var vaken länge. Pysslade lite med att skriva och läsa. Detta gjorde att när jag skulle vakna var jag superdupertrött. Men med lite frukost bestående av fyra koppar kaffe, vitt bröd och söt marmelad blev jag pigg igen.

På förmiddagen tog vi det lugnt. Läste, lyssnade på böcker och liknande sysslor. Sedan åkte vi till biluthyrningsfirman för att lämna tillbaka bilen. Bilen skulle också tankas innan man lämnade den och vi tankade på en av mackarna snett över vägen.

Vi hade en himla tur när vi kom fram. Det var en trevlig man där som skulle hyra en bil. Han talade perfekt engelska och var hur hjälpsam som helst. Han erbjöd sig spontant att agera tolk. Till vår stora glädje. Men också till personalens eftersom han som kunde lite engelska inte var där just då och ingen av övriga som arbetade kunde engelska.

Det gick lätt och smärtfritt att lämna bilen och det enda man var intresserad av att kolla var om vi tankat bilen. Det hade vi.

Vi började med att ta en tur, till fots, förbi McDonalds. F köpte ett av deras meals och jag en Big Mac. Eftersom man inte får äta hos dem, varken inomhus eller utomhus, letade vi reda på en sittplats en bit därifrån. Man såg tydliga spår i papperskorgen bredvid att många tänkt som vi och ätit sin MacDonaldsmåltid just på de bänken.

Sedan började vår återvandring till hotellet. Vi visste ju vägen eftersom vi gått där förut men åt andra hållet. Det är lite under milen och alltså inte så farligt långt. Men i gassande sol med en skuggtemperatur strax under 30 grader är det jobbigt. Jag tyckte dessutom att det var jobbigare än gången innan. Då drevs jag troligen av ett adrenalinpåslag orsakat av stressen att inte riktigt veta om vi skulle få hyra någon bil.

Vi stannade vid flera livsmedelsaffärer och köpte dryck och traskade på så gott det gick. Till sist var vi hemma.

När man går hinner man se och upptäcka mycket i omgivningen. Träd, blommor, hus och alla dessa fantastiska graffitimålningar.

Redan när vi kom hem till hotellet var vi överens om att inte gå ut och äta på kvällen. Ingen av oss var hungrig.

Vi tillbringade kvällen på rummet och jag drack först en kopp kaffe och åt några kakor. Sedan drack jag lite rödvin och åt jordnötter. Lugnt och stilla i slutet av semestern.

Vaknade tidigt, min kropp har redan ställt in sig på hemmatid. Vilket väl i och för sig är bra. Just nu vill jag helst bara vila och förbereda mig inför det kommande året, mitt nya arbetsuppdrag, studierna och en hel del annat som är på gång. Samtidigt vore det bra om jag kunde koppla av lite till. Men hur ska man kunna det när man blir överöst på varje nyhetssajt om hur belastningen på vården ökar och dessutom får mängder med sms om att komma in och jobba extra. Man tillåts inte att slappna av en endaste dag och återhämta sig.

Från balkongen fick jag syn på en katt som kom inpromenerande på hotellområdet. Jag ropade på den och den stannade till och jamade. Vi pratade så ett tag och sedan la den sig tillrätta under en buske.

Vi gick och åt frukost tidigt. Det var bara vi där och vi kunde njuta av lugnet. Men vid åttatiden, som på en given signal, vällde det in människor. Då var det slut på friden.

Uppe på rummet vilade vi innan vi bestämde vad vi skulle göra. Jag satt på balkongen och fick syn på några arbetare som höll på med något. Troligen var det något med rören för de hamrade och dunkade. ett tag under dagen försvann vattentrycket nästan helt och när de var klara, efter att ha hållit på hela dagen, var det brunt vatten som kom ur kranarna. Då bestämde vi oss för att inte längre koka kranvattnet utan istället göra kaffe på flaskvatten. Vi har ju ingen aning om vad det är i vattnet som orsakar att det bytt färg.

Hur som helst gjorde vi en utflykt under dagen. Bara för att, så att säga. Vi hade bilen hela helgen och passade på att åka runt lite längre än vad vi skulle kunna gå.

Vi hittade ett riktigt fint bostadsområde. Ett nytt där man ännu inte flyttat in i alla lägenheter ännu. Vi klev ur bilen och tittade runt lite. Jag kikade in genom fönstret i en av lägenheterna och den var riktigt fint planerad.

Till och med soptunnorna var nya, rena och fina.

Vi åkte utefter havet.

Vi kom till ett fort som heter Fort Diamant. Jag har försökt att googla för att få veta mer om det, men hittar ingen information. Bara några turistomdömen om att det inte är något att se. Det kan jag väl hålla med om när man inte vet något om det historiska. Men man får väl anta att det varit något slags försvarsanläggning.

Det var i vart fall fint att se havet lite vildare. Naturen var fin. Tyvärr var det skräpigt.

Vi åkte tillbaka in mot stan igen. Tittade på olika hus och jag hittade några som var lite annorlunda. Jag gillade dem.

Innan vi åkte hem köpte vi lite snacks och jag köpte en ny vinflaska. Sedan återvände vi till hotellet.

Tog en simtur. Det började regna och jag blev, trots värmen, väldigt frusen. Men det var skönt att vara ensam i poolen.

Resten av dagen, och kvällen, tillbringade vi på rummet. Läste, lyssnade på böcker och åt middag. Jag åt min ute på balkongen.

Nudelsoppa i ätförpackning. Bara att hälla på kokande vatten, röra om och vänta en stund.

Jag somnade tidigt igen, hade ju vaknat redan vid femtiden.

Juldagen 2021. En stor dag för mänskligheten och utforskandet av rymden. När Ariane5-raketen lyfte med James Webb teleskopet sa NASA:s talesman Rob Navias “Lift-off from a tropical rainforest to the edge of time itself.” Han gav därmed uttryck för hur stort det här är.

Vi befann oss på stranden, tillsammans med mängder av människor som ville få en glimt av teleskopet när det gav sig ut på sin långa färd. Det kommer att ta cirka en månad för teleskopet att komma fram till den punkt som kallas L2. Lagrangepunkter är punkter i ett roterande system med två stora himlakroppar, till exempel jorden och solen, där deras gravitation tar ut varandra så att ett mindre föremål som befinner sig i en Lagrangepunkt har samma omloppstid som den mindre himlakroppen. Med andra ord kommer James Webb att rotera runt solen med samma hastighet som jorden runt solen. Den kommer dessutom att vara gömd bakom månen och kan därför inte ses från jorden.

Vi som stod på stranden fick bara se ett kort ögonblick av uppskjutningen. Det var riktigt molnigt och jag hann inte få en endaste bild. Men ibland behöver man inte fota de stora ögonblicken i livet. Det räcker att man fått uppleva dem.

Jag har snott en bild från NASA:s sida. För det var det här vi kunde se, i några få sekunder. Sen var den borta bakom molnen. Hade det varit klart hade vi kunnat följa den ett bra tag. Men nu var det inte klart väder. Men det regnade inte precis just då och jag stod där i mina genomdränkta kläder och kände historiens vingslag. För det var ett historiskt ögonblick att uppleva.

Vi gick upp tidigt för att vara säkra på att hinna till Kourou. Vi var med andra ord där i mycket god tid. Vi åkte runt lite i stan och åkte sedan vägen mot rymdcentrumet. Men den vägen fick man inte åka, vilket väl i och för sig var väntat.
Vi blev stoppade av polis som ville se en inbjudan eller ett passerkort. Eftersom vi varken hade det ena eller det andra fick vi vända om och återvända in till stan. Vi hade ju redan bestämt att stå på stranden. Det var det vi hade fått tips om att göra.

När vi kom dit var det inget folk där alls. Bara poliser. Vi blev tillsagda, fast han som pratade med oss kunde bara franska så det blev med teckenspråk. Han pekade var vi fick stå. Egentligen förstår jag inte varför, men något skäl hade han säkert. För sedan när det kom en massa folk så fick de stå på den sidan också.

Det kom en kraftig regnskur och började blåsa från havet. Jag tog till och med på mig min hoodjacka för jag frös. Men regnet avtog när det blött ner oss tillräckligt.

Det märktes i hela stan att något stort var på gång. Det stod militärbilar vid infarterna och polisbilar lite överallt. Sedan kom franska flygvapnet och flög över området med helikoptrar på låg höjd.

Möjligen såg de någon båt ute på havet för två poliser gav sig av ut med varsin vattenskoter. De kom sedan tillbaka ganska lång stund senare.
Det var fortfarande inget folk på stranden och vi började fundera på om vi blivit lurade om var man ska stå.

Plötsligt vällde det in folk på stranden. massor av folk och ställde sig. En hund satte sig och bajsade en riktigt stor hög. Nästan lite symboliskt: ”Jag skiter i rymden, det är livet på joden som är viktigt”.

Det kom ännu en helikopteröverfart som kollade läget. Sedan var det äntligen dags för det korta ögonblicket att se James Webb space telescop ge sig av. Det handlade om synliga sekunder. Men ljudet var enormt. Trots att vi var långt ifrån. Det liksom rullade fram, så där som kraftiga ljud kan göra ibland.

Man såg i ansiktena och hörde på folks tonfall när de pratade om att de var besvikna att det varit ett så kort ögonblick. Jag var långt ifrån ensam om att inte hunnit fånga färden på bild.

Vi gick till bilen och körde först en runda utanför stan och vände sedan åter mot Cayenne. På vägen stannade vi i Macouria Tonate, en stad eller by, som ligger mellan Kourou och Cayenne. Vi hade sett att 8 à Huit var öppen när vi åkte åt andra hållet. Vi behövde något att äta eftersom vi missat frukosten på hotellet.

Vi åkte sedan hem till hotellet. Vi hade pratat om att stanna till vid Carrefour, men där var det stängt. Överhuvudtaget verkade allt stängt, utom en eller annan 8 à Huit. Men inte ens alla av dem var öppna.

Hemma på rummet såg vi sedan uppskjutningen flera gånger på TV och youtube. Jag kunde inte se mig mätt på det historiska ögonblicket.

När all stress var över, för det hade varit en stress att inte veta om man skulle flytta fram uppskjutningen till efter att vi rest hem, kunde jag äntligen slappna av. Satte mig på balkongen med först kaffe och lite kakor och senare med vin och ost. Pluggade lite också, för äntligen kände jag att jag kunde koncentrera mig igen.

Jag gick ner till poolen och simmade. Här är det vanligt folk med lite mage och gäddhäng. På vårt gamla hotell såg de som använde poolen ut som filmstjärnor och fotomodeller. Då är det lätt att känna sig obekväm i baddräkt för en halvgammal kvinna som passerat bäst-före-datum.

På kvällen chansade vi på att gå till den där creperian jag skrev om här om dagen. Men den var stängd. Det var alla andra restauranger i området också. Men det hade vi förberett oss på och hade mat på rummet att äta.

Jag somnade snabbt, var så trött.

Det finns mängder av artiklar, filmklipp och andra sajter om James Webb-teleskopet. Jag hoppas du inte missade det historiska ögonblicket. Annars tycker jag du ska ta en titt på youtube. Du får googla själv och välja och vraka.

En annan intressant sida som jag kan rekommendera är NASA:s sida där du kan följa J W:s resa.

Sov ganska bra, vaknade någon gång men somnade om. När alarmet väckte oss var vi båda hur trötta som helst. Men vi gick upp, klädde oss och gick till frukosten.

Eftersom vi var lite senare idag än igår var det mer folk i matsalen. Många barnfamiljer verkar bo på det här hotellet. Som sagt ett trevligt hotell.

Kaffe, bröd med mangomarmelad, juice och yoghurt. Sedan hämtade jag en tallrik frukt och då visade det sig att det fanns pannkakor också.

Jag hade tänkt ta en kopp kaffe till och en bulle med russin. Men man kan liksom inte äta sig mer än mätt och jag orkade faktiskt inte äta mer.

Vi gick upp på rummet för att vila lite innan vi tog tag i dagen. Ute regnade det ordentligt av och till.

Jag kollade på de webbsidor jag följer om James Webb-teleskopet. Det såg ut som att senaste tidsplaneringen skulle hålla. Men man vet aldrig…

Hittade en pod på DN om teleskopet. Enligt uppgift ska den vara gratis att lyssna på för alla.

Vi vilade lite till och åkte sedan iväg med bilen. Som primärt mål hade vi Carrefour. Vi hade bestämt att inte ta några risker på julafton utan istället köpa matvaror att äta på vårt rum.

Där står den, vår fina lilla bil.

Vi gick runt länge, man kunde hålla avstånd bra trots att det var minst lika mycket folk som igår.

Ett paradis för en tårt- och bakelseälskare.

Det är faktiskt starköl i de här flaskorna även om man skulle kunna tro att det var någon barnvänlig dryck.

När vi var nöjda med våra inköp körde vi en sväng utanför stan och såg oss omkring. Sedan åkte vi hem.

F åt lite mat och jag åt av den ostbricka jag köpt åt mig. Han gillar inte sådana där mögelostar och liknande. Han provade några kuber av vanlig ost.

Vi tog sedan, mellan ett par regnskurar, en tur till fots upp till 8 à huit. Jag hade kommit på att jag ville ha lite kex till osten. Glömde köpa matkex tidigare, köpte bara söta att ha till kaffet.

När vi var tillbaka på hotellrummet firade vi jul. En annorlunda jul. Men trots allt en jul.

Julgodis.

En tallrik med olika ostar som jag drack ett glas rött till.

Lite jultradition med Tomteverkstan, Tjuren Ferdinand och ett stycke ur Askungen, det där hennes vänner fixar klart balklänningen.

Jag laddade batterier och kollade kameran. Tittade på playTV och tog det lugnt. Läste en artikel i Aftonbladet om James Webb. När klockan passerade midnatt där hemma bestämde jag mig för att det nog var sovdags för mig.

GOD JUL
och
GOD FORTSÄTTNING PÅ HELGEN

Sov lite sisådär under natten. Det var för varmt. F hade stängt av AC:n för att han frös och jag ville inte sätta igång den för att han skulle slippa frysa. Men jag slumrade i alla fall av och till.

Vi hade alarmet på kvart i sju och gick sedan upp och ner till frukosten. Den visade sig vara riktigt bra. Man kunde få ägg och vi fick två stekta ägg var. Det fanns bröd, marmelader, yoghurt, chokladfyllda croissanter, juice, te, kaffe och frukt. Det stod vi oss på hela dagen.

Ett gäng fåglar, eller dinosaurier som F sa, utanför fönstret till matsalen. Trevliga att titta på medan vi åt.

Man hade en kapselmaskin för kaffe och vi visste inte hur man gjorde så jag drack först en kopp te. Vi var först i matsalen och jag hoppades det skulle komma någon att tjuvtitta på. När det kom en ensam man så passade jag på att gå fram för att kolla och han visade mig hur man skulle göra. Så jag gjorde en kopp kaffe också.

När vi kom tillbaka till rummet satte jag mig på balkongen. Så skönt. Städerskan kom och jag visade henne en trasig lampa. Hon sa något om tekniskt och tog med sig lampan. Lite senare kom en man med en ny lampa som han satte i och då passade jag på att säga att jag hade ett problem till. Vår safe fungerade inte. Han löste det problemet också, fast han fick komma tillbaka flera gånger innan det var helt klart. Det var batterier som behövde bytas och delar som satt löst. Man är mycket hjälpsam här.

Regnet kom i en häftig skur. Det var varmt och mysigt på balkongen. Det syns att det är riktigt mycket vatten på marken. Men så fort solen kom så torkade det bort.

Sedan till vårt stora problem. Hur vi ska ta oss till Kourou på juldagens morgon. Om det nu blir någon uppskjutning då. NASA säger just nu att det ska bli så och man har idag, den 23:e, flyttat James Webb och Ariane5-raketen till sin avskjutningsplats.

Vi insåg att utan bil kan man inte förflytta sig alls i det här landet. I alla fall inte nu när det är pandemitider. Det verkar som att all infrastruktur har kollapsat.

F gick ner till receptionen och frågade hur man hyr en bil. Han fick hjälp med något telefonnummer till en uthyrningsfirma och ringde dem. Att kommunicera är svårt, ännu svårare på telefon. Så vi bestämde oss för att ta oss till firman.
Det låg cirka en mil bort, lite utanför stan. Men eftersom vi åkte förbi där när vi fick skjutsen hem från Kourou så visste jag var det ligger. Det skulle ligga bredvid Carrefour.
Ja, det var långt. Ja, det var möjligt att gå dit. Jag anser rent generellt att allt unnder två mil är möjligt att ta sig till fots. Under förutsättning att man inte har bråttom. Helst ska vädret också vara gynnsamt.

Vi gick förbi en enkel bostad, ett hus av korrugerad plåt. Så kan man också bo här i Cayenne. Det är stor skillnad på hur människor lever.

Vi gick och gick. På slutet gick vi bredvid en så stor väg att det kändes som att vi gick bredvid motorvägen. Men det stod i alla fall inte att det var förbjudet att gå.

Ser ni där långt bort i fjärran? Jag blev så glad när jag äntligen såg Carrefour-skylten.

Innan vi var framme passerade vi en sådan där häger igen. Hade det där vattnet, som är bredare än det ser ut på bilden, inte varit hade jag ilat genom gräset. Oavsett om man får eller inte.

Tomten stod och bevakade och kollade att jag inte gjorde något dumt. Som att gå på gräsmattan till exempel.

Slutligen kom vi fram till hyrfirman. Vi var svettiga, trötta och lite oroliga att vi inte skulle få hyra någon bil.En oro som inte var alldeles tagen ur luften för man var lite fundersam kring hur våra körkort ser ut. Men de är snyggt och prydligt märkta med EU:s symbol.
Efter en massa frågor och språkförbistringar, av vilka F:s svar på frågan om e-postadress svarade att vi skulle köra omkring lite bara. För jo, det var ganska svårt att förstå vad killen sa och han förstod inte oss helt bra heller. Han gjorde verkligen sitt bästa att försöka prata engelska och slutligen åkte vi därifrån i en grå liten Mitsubishi Space Star.

Eftersom hyrfirman ligger bredvid Carrefour så hamnade man direkt på deras parkering och där var det dagenförejulaftonkaos. Alla var där och skulle julhandla.

Man har lite av sina egna trafikregler här. Man blockerar varann, sträcker ut handen genom bilfönstret och stoppar medtrafikanter och beter sig. Jag lärde mig det när vi åkte till Kourou med B. (Bilden tagen inifrån vår bil, men det var inte jag som körde)
Vi kom i alla fall framåt och till sist hittade vi en parkeringsplats längst bort på parkeringen. Sedan gick vi in i Carrefour. Det är Frankrikes största detaljandelskedja.

Det var hur mycket folk som helst. Men när man väl var inne i själva affären kunde man hålla bra avstånd. Munskydd, som jag döpt om till käfttrasa, var obligatoriskt.

Vi köpte bara lite dricka, ett par croissanter och en flaska vin. Vi har möjlighet att åka dit igen och det var väl egentligen inget vi skulle ha. Jag bara ville gå in där. Tyvärr hittade jag inte husgerådsavdelningen, om det fanns en sådan. Ville kolla om de hade bokstäver.

Vi körde sedan hem till hotellet och vilade. Jag drack lite vin och började se en serie på TV4play, Tell Me Your Secrets.

Fick mail från Air France som skrev obegriplig info om att man nu inte får komma in i Sverige utan ett färskt pcr-test. Det gick inte att utröna vad som gäller för jag vill minnas att man inte kan neka svenska medborgare tillträde till landet oavsett prover eller inte. Men man rekommenderar att man tar ett prov så snart som möjligt efter att man kommit till Sverige. Hur som helst så kan vi inte få till ett pcr här där inget verkar fungera och ingen förstår vad vi säger. Att vi skulle hinna få till det i bytet mellan våra flyg i Paris är en utopi. Fy faan vad jag är trött på pandemin och allt vad den drar med sig!

På kvällen hade vi planerat att gå till Koté Krep. Enligt nätet skulle det vara öppet, men när vi kom dit visade det sig att det satt en lapp på dörren att det var stängt dagen före julafton. Det var väl okej, så kan det ju vara hemma också att informationen på nätet inte stämmer under helger. Vad som däremot inte kändes okej var att alla, de få som finns, restauranger i området var fullsatta. Det var en hel del stora sällskap som tog upp det mesta av platserna.
Vi bestämde att chansa på att den kinesiska vi var på här om kvällen skulle ha öppet. Jag var inte överförtjust att gå dit eftersom det ändå var en bit iväg och i mörkret är det inte optimalt att gå i vägkanten. När vi kom fram visade det sig att den också var stängd. Men man har ”ett hål i väggen” med tillhörande uteservering. Alltså ett gäng bord och stolar. Men där fick man inte sitta och äta på grund av pandemin. Man fick bara köpa mat och ta med hem. Vi som varken har tallrikar eller bestick gav upp. Vi gick hem.

Hemma drack jag lite drickyoghurt och F åt den choklad vi hade kvar och vi enades om att vi skulle överleva utan mat ill frukosten nästa dag. Men jag säger det igen: Jag hatar den här pandemin! Dubbelhatar! Trippelhatar! Hatar så in i h..vete!