Tyvärr har jag inte hunnit vara speciellt aktiv i vandrareföreningen i år, men idag hade jag planerat att vara med på en vandring mellan Björkhagen och Hammarby sjöstad, via Hellasgården. Med andra ord en av de korta vandringarna på 10 kilometer.
Vi skulle ses klockan 10:00 vid Björkhagens T-bana. Det är bara fyra hållplatser från Skarpnäck så det kändes överkomligt. Jag fixade matsäck med kaffe och mackor samt annan dryck. Det är viktigt att man dricker tillräckligt när det är varmt.
Det visade sig att vi var 39 personer som slutit upp till dagens vandring. Några kände jag sedan tidigare.
Nackareservatet börjar alldeles bakom Markuskyrkan. Den i Björkhagen alltså, inte den berömda i Venedig.
Jag pratade med lite olika människor och hamnade sedan bredvid en man jag träffat tidigare. Naturligtvis minns jag inte vad han heter, men han kommer ursprungligen från Indien. Tror han bott i Sverige mer än 30 år. Länge i alla fall. Tyvärr förstår jag inte allt han säger, ibland blir det rena rotvälskan. Men han är så snäll och trevlig. Jag har gått på vandringar som han varit ledare för och då har vi pratat en hel del. Nu kom han med rollator och jag kände att jag var tvungen att fråga vad som hänt. Han blev så tacksam och glad att jag brydde mig om att fråga. För mig var det så naturligt att säga till en person jag träffat flera gånger tidigare ”vad har du råkat ut för?”. Blev inte helt klar över vad som hänt, men han hade inte brutit sig, beskrev snarare symptom som liknade stroke. Jag frågade sedan rakt ut om det var stroke han haft och då sa han ja. Som sagt, jag förstår inte allt.
Vi passerade Hellasgården och där gjorde vi en paus så de som ville låna toaletten kunde göra det. När vi sedan fortsatte hamnade jag på efterkälken eftersom jag ville ta ett foto med de båda Nackamasterna. Men jag kom snabbt ifatt igen. Eller nästan ifatt för då hade vår vän lagt sig ner mot en sten och hade domningar på ena sidan av kroppen. Det var ett par personer som stod bredvid honom och såg lite vilsna ut. Jag kände att jag behövde styra upp det hela. Han var inte bara normaltrött utan mådde dåligt.
Jag sa till kövakten (den som går sist och ser till att alla är med) att jag skulle avbryta och följa med till bussen. Han kom faktiskt själv med förslaget att han skulle ta bussen och åka hem.
Jag sa till honom att dricka och då mådde han bättre och vi kom fram till bussen. Det var längre tillbaka till Hellagården än jag mindes. Jag väntade sedan tills bussen kom och såg till att han kom med.
De kända Nackamasterna
Jag fuskar lite och lånar Wikipedias text:
”Nackasändaren eller Nackamasterna är en av 54 FM/TV-stationer i det svenska marknätet för TV och radio. Den är belägen i naturområdet Nackareservatet i Nacka kommun och innefattar två kabeluppspända master som båda är 299 meter höga. Nackamasterna förser Stockholmsområdet med över 50 digitala tv-kanaler, 11 analoga och 29 digitala radiokanaler. Anläggningen drivs av Teracom.”
Om du klickar in dig på länken så kan du läsa historiken och en del annat kring masterna.
Nu fortsatte jag på egen fot. Att försöka hinna ikapp vandrargänget som hade minst en kvarts försprång kändes inte görligt.
Till en början hade jag väl tänkt gå samma väg, men det visade sig vara fullt med bifurkationer. Eftersom jag hade appen AllTrails nerladdad i mobilen men inte aktiverat den så kändes det läge att göra det nu. Jag har en 7 dagar provperiod nu, men det är ingen tvekan om att jag tänker prenumerera på tjänsten.
Gula näckrosor
Hittade en kyrkogård som jag inte ens visste fanns. Det är Nackas äldsta kyrkogård, benämns Södra kyrkogården. På stenen står 1642-1902, men man har begravt i nya gravar ända in på 1960-talet. Numera är det bara i redan befintliga gravar som man kan bli begravd här, det vill säga familjegravar eller gravar där anhöriga ligger.
Jag gick aldrig in på kyrkogården, men istället ner till Dammtorpssjön och satte mig på en bänk och tog fram min matsäck.
När jag ätit bestämde jag mig för att gå tillbaka till Björkhagens T-bana. Det skulle vara lite drygt 2 kilometer dit.
Vill man leka naturfotograf måste man vara snabb. Det var inte jag. Den vackra larven med nästan lysande prickar hann in i gräset innan mobilen var uppe. Men om du förstorar bilden ordentligt så kan du se den mitt i bilden precis där gräset börjar. När man väl hittar den i bilden så ser man den tydligt.
När jag var nästan framme vid Markuskyrkan funderade jag på var djurkyrkogården ligger. Jag har varit där förut men min minnesbild var lite otydlig. Jag hittade den i alla fall och blev faktiskt ledsen över att den såg så misskött ut. Men det är en högst levande plats med många nya gravar där djurens mattar och hussar både tänt ljus och satt blommor. (Nej, det brann inga ljus just nu i värmen, det ska man vara försiktig med både på djur- och människogravar).
Jag gick ett varv inne på kyrkogården och läste på minnesstenarna. Det verkade vara mest hundar, men en och annan katt vilade också ut där efter sitt jordiska liv.
Nu var det inte långt till T-banan och jag behövde inte vänta jättelänge på tåget till Skarpnäck.
