Kraka

Efter en helt okej, ja mer än okej faktiskt, natt var det dags att åka hem till Södra Ljunga och packa ihop och städa. Att jag inte skulle hinna sova hade jag förstått långt innan.

När jag kom fram visade det sig att Valborgselden fortfarande brann. Jag gick fram och tittade på den. Tyckte att den inte borde lämnats så med tanke på att det blåste rätt ordentligt på eftermiddagen dagen innan och att man inte vet om det blåser upp igen. Jag skulle aldrig lämnat en eld på det sättet.

Senare när jag pratade med Thomas så sa han att det inte var vandrarhemmet utan hembygdsföreningen som var ansvariga för eldandet. Han visste inte om man haft någon eldvakt som kommit och tittat till elden under natten. Men han sa också att han aldrig skulle vågat elda den rishögen så nära husen. Klokt tänkt!

Jag hann dricka en kopp kaffe och äta två knäckemackor innan jag gav mig av. Senare stannade jag i Jönköping och köpte en korv med bröd och en kanelbulle samt en kopp kaffe. Sedan fortsatte jag min färd mot hemmahemma.

Jag hade en tid att passa. Min 91-åriga väninna hade bett mig följa med på Första maj-fest. Om det varit någon annan som frågat hade jag sagt nej, jag skulle ju jobba hela helgen före. Men har man en 91-årig väninna som är så pigg att hon vill gå på fest så finns det inte på kartan att skjuta upp till ett annat tillfälle.

Det regnade hela vägen och även i Stockholm. Jag hann i alla fall hem i så pass god tid att jag kunde ta ett varmt bad innan jag klädde upp mig lite lagom.

Vi skulle ses klockan 18:30 vid Mariatorget. Sedan gick vi, i hällande regn, över Mariaberget och ner till Münchenbryggeriet där festen skulle vara i den lokalen som heter Skyddsrummet. Det var faktiskt riktigt svårt att hitta rätt ingång. Men genomblöta anlände vi till festen.

Utsikt från Mariaberget

Vi hängde av oss våra våta kläder och man hade kunnat vrida ur inte bara min jacka utan hela mig. Kall och blöt smakade det bra med ett glas rött. Jag köpte mig en pizzaslice också. Hade ju inte hunnit äta så mycket under dagen.

Det var en hemsk ljudnivå i lokalen. Det fanns inga textiler som dämpade och jag som var trött innan kände mig gråtfärdig av trötthet. Men H var nöjd och fick tillfälle att hälsa på både Anders Ygeman och Mikael Damberg. Jag känner inte Anders, men Mikael känner jag väl så där, har varit ute och druckit öl med honom för en massa år sedan. Dessutom har jag haft en fling med en av hans bröder. Men det är så länge sedan så det är preskriberat. Vi hälsade i alla fall på Olle Burell, som blivit kommunfullmäktiges ordförande i Stockholm. Honom känner jag tillräckligt väl för att få en stor kram.

Man hade en quiz mellan Anders och Mikael. De fick Stockholmsfrågor och svarade förvånansvärt många gånger fel. Inte för att jag kunde svaren, men jag är heller inte en framstående Stockholmspolitiker. Jag skulle få betydligt fler rätt om man hade ett quiz för mig med frågor om intensivvård. Men så kan det vara förstås, att man inte kan allt.

När H fått hälsa på alla hon ville, det var några fler än de här nämnda, så föreslog jag att vi skulle gå. Jag orkade faktiskt inte med ljudnivån. Det gör jag ju inte i vanliga fall och efter att ha varit vaken i cirka 27 timmar så var det stört omöjligt att orka.

Vi gick en annan väg när vi skulle därifrån. Vi traskade hela vägen till Hornstull, tror att gatan vi kom fram till heter Långholmsgatan. Det är i alla fall den som fortsätter som Västerbron sedan.

Vi hade pratat om att ta ett glas vin någonstans och prata. På vägen passerade vi Ramblas och det såg lugnt ut. Det var det också och på dörren stod att de hade öppet till sent. Det var bara vi och ett par somm satt en bit längre in i lokalen.

Vi beställde genast varsitt glas rött och fick sedan titta på menyn. H beställde en entrecôte tapas. Jag funderade på chiligrytan, också den i tapasformat. Men så fick jag se att de hade gambas. Jag älskar gambas, skulle kunna äta det varje dag. Så gambas fick det bli.

När vi ätit klart och betalat gick vi till T-banan vid Hornstull, åkte en station till Liljeholmen där vi tog Tvärbanan åt varsitt håll. Den går hela vägen hem till H, men jag var tvungen att byta i Solna och klockan var nästan halv tolv innan jag var hemma. Men jag hann ligga i bädden före tolv och slapp förvandlas till en pumpa. Eller så gjorde jag det, för klockan tolv sov jag redan. Jag var så trött och utmattad.

Dagen flög iväg förstås, den gör ju det när man sover. Men jag kom upp någon timme tidigare än jag brukar. Tittade på Muren och My life is Murder. Kanske borde jag pluggat, men jag valde bort det just den här eftermiddagen.

Hade hoppats på att man skulle tända Valborgselden innan jag åkte till jobbet. Men det gjorde man inte, trots att jag väntade till tio över åtta. Den skulle tändas åtta stod det i Smålänningen, den lokala tidningen.

När jag åkte hölls det tal ute på trappen och Thomas, som tillsammans med sin fru, har hand om vandrarhemmet släppte ut mig bakvägen genom deras privata del.

Det var ganska få patienter, postoperativa, och min patient från natten innan hade åkt till annat sjukhus. Det blev en lugn natt.

Rishögen som skulle eldas utanför vandrarhemmet. Byggnaden i bakgrunden är Lingmuseet. Om man klickar upp bilden i större format kan man se statyn på Pehr Henrik Ling alldeles till höger om rishögen.

Somnade efter jobbet och sov till halvtretiden. Gick upp och drack kaffe och åt frukost. Sedan hann jag både plugga, duscha och ta det lugnt innan det var dags att åka och jobba.

På jobbet var det lugnt och jag hoppades det skulle fortsätta vara det. Satte mig framför en dator, vid den jag valt ut som min favoritplats, och tog fram en artikel som ingår i materialet till kursen Allmän etik.

Sedan kom en IVA-patient som tog allt fokus resten av natten. Är det intensivvård så kan det bli intensivt. Ibland, ofta, inte alltid.

Det var lördag och jag var på jobbet, fullt ös och faktiskt nattlunch, som jag blev avlöst för, precis i rättan tid. Hade lax med färskosttäcke med mig. Det var bara vinet som fattades.

Blommor i personalrummet. Min favortifärg, bilden gör dem inte rättvisa. de är aprikosfärgade. Så vackra!

Gick upp vid 6-tiden för att dricka kaffe med L innan hon åkte till jobbet. När hon skulle komma, vid 16-tiden tror jag, skulle jag redan åkt för länge sedan.

La in ett par räkningar jag glömt och la mig sedan en stund igen med en ljudbok på. Var väl inte direkt trött men att bara sova 6 timmar före en jobbnatt är inte att rekommendera.

Sov en stund, gick upp och åt frukost. Diskade disken från igår som ingen av oss orkat ta hand om. Packade mina saker. Innan jag bar ut till bilen skrev jag Fem en fredag.

Det var torra fina vägar och gick bra att köra. Jag var framme i Södra Ljunga strax före klockan 15. Betalade, fick min nyckel, bar in mina saker och bäddade. Sedan la jag mig eb stund. Somnade oc hsov en hel timme, faktiskt med 4 minuter råge.

Hann plugga lite innan det var dags att åka till jobbet. Packade ner min nattlunch och gav mig av. På vägen in ringde jag F, bytte några ord eftersom han var upptagen, och L för att tacka för senast.

Eftersom jag avskyr att vara sen hann ja dricka kaffe innan jag skulle börja jobba. När jag kom in på salen satt man och väntade på postop-patienter, det var några stycken på programmet. Det man också gjorde var att redogöra för vad man pratat om under kvällen. Jag blev alldeles matt. För det var tankegångar som man aldrig behövt fundera på någonsin under min 48½ år långa karriär.

Bland annat hade man funderat på vad man skulle göra om det kom in en bomb genom fönstret på postopsalen. Jag tror ju inte man behöver fundera så mycket på just det. Inte ens om man har turen att överleva en bombning av sjukhuset.

Däremot blev jag uppmärksammad på Rakel. Det är något jag aldrig blivit uppmärksammad på tidigare. Vet inte om, men så borde det väl vara, om man varit ansluten på något annat sjukhus. Jag har bara jobbat på sjukhus stora nog att ha något slags ledningsfunktion dygnet runt. De personerna har utbildning för sådant. Det har jag inte! Jag skrev upp det på min växande lista med saker jag vill ha genomgång av på min extra introdag. Som jag förhoppningsvis får. För de två dagarna har redan krympt till en och det pustas om att man behöver avsätta en personal för att ”ta hand om” mig en dag. Däremot är det Klara som kommer att betala min lön den dagen. Precis som för den dagen jag fick när jag kom till sjukhuset.
I det där trepartssamtalet vi hade framhöll ju  (avdelningens) chef att hon trott att jag var kompetent, för det hade man ju sagt när hon tog referenser från Ryhov. Jag kommer med en dåres envishet att vidhålla att det inte handlar om kompetens när man behöver få bli visad var vätskeförrådet i sjukhuskällaren ligger, kylrummet dit man kör avlidna, vissa funktioner i dataprogrammen, akutrummet på akuten, vårdavdelningarna och nu Rakel. Bara för att nämna några saker. Jag har en lång lista som jag fyller på vartefter. Just nu kom jag faktiskt på en sak till. Nu har jag 11 saker på listan. Ingen av dessa har med intensivvårdskompetens att göra. Bara lokala saker och företeelser. Btw så var min kollega uppe två gånger inatt på vårdavdelningen för att hantera en EDA (epiduralkateter med smärtlindring). Det är bara IVA-sjuksköterskor som får ändra doser och koppla dessa. Det har tydligen hänt något någon gång och någon har gjort fel och istället för att lära upp avdelningens sjuksköterskor får ingen hantera dessa för att en person gjort fel. Det är som med blodgasapparaten vi har och de där apparaterna där man tar lite blod på en kuvett och trycker in för att kolla Hb (blodvärde) och blodsocker. Som inhyrd är jag inte betrodd att hantera dessa. Det är samma apparater som man har på många sjukhus, bland annat Karolinska Huddinge. Jag har använt dessa länge. Blodsocker- och Hb-apparaterna sedan någon gång tidigt 1990-tal, möjligen tidigare, och blodgasapparaten sedan 2006. Jag kan dessa, men jag måste be undersköterskan att köra proverna. Det funkar, men kan bli rätt opraktiskt när vi bara är två personer, en av varje kategori, i sommar. Men så var det i Växjö också. Möjligen är det en typisk Kronobergsgrej. För den som undrar varför jag bara inte kör dessa prover och struntar i att jag inte får så är det för att man behöver en personlig streckkod för att starta dem. Koden är sjukhusbunden, jag har streckkod till Huddinge, och kan inte användas på andra sjukhus.

Natten rullade på i lagom takt. Men som jag minns det var fredagsnatten okej förra helgen också. Det var lördags- och söndagsnatten som var jobbiga. vi får se hur det blir den här helgen. Än är vi full styrka, det vill säga två IVA-sjuksköterskor och en undersköterska. Det är efter midsommar som vi blir reducerad bemanning. Ingen, utom chefer, tycker det är en bra idé. Alla är oroliga och stressade. Det är därför man lägger timmar på att prata om bomber genom fönstren istället för att, när man fått en stund över, prata om barn, barnbarn och husdjur. Jag är orolig för många saker. Men inte för bomber som kommer in genom fönstret. En bomb som exploderar i postop-salen kommer med nästan hundra procents säkerhet att döda både mig och patienterna. Jag har jobbat klart med min posttraumatiska stress efter pandemin och utbrottet av Ukrainakriget. Jag har accepterat helt i linje med Sinnesrobönen:” Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Jag har haft ett oräkneligt antal sömnlösa nätter, massor av ångest och varit så övertygad om att jag skulle dö att jag detaljplanerade min begravning under pandemin. Sedan när kriget bröt ut utökades ångesten med att jag inte ens skulle bli begravd utan ligga ute och ruttna efter ett anfall. Jag har jobbat hårt för att komma fram till acceptans. Så jag tänker inte lägga energi på bombning av sjukhuset och hur jag ska hantera det. Jag använde hela jul- och nyårshelgen, ensam, med att komma fram till en lösning som jag kan leva, eller dö, med.

Efter jobbet åkte jag hem till Södra Ljunga, drack te och åt två mackor och somnade sedan snabbt.