När jag sovit en stund gjorde jag ett par mackor till och ännu en kopp te. Pluggade en timme innan jag plockade ihop det jag skulle ha med mig och klädde mig för avfärd.
Ute var det klarblå himmel. Det var en glad överraskning till allt grått och slabbigt som omgivit mig de senaste veckorna. Det skulle inte bli något problem att köra.
Jag skulle ut på väg 25 och funderade på om det fanns någon genväg så jag kunde slippa åka in till Ljungby. Det gjorde det, GPS:en ledde mig genom landskapet och plötsligt var jag på rätt väg. Då stängde jag av eftersom jag visste att jag skulle hitta själv.
Det var några vägarbeten, men i övrigt lugnt och bra. Det är knappa 7 mil mellan Ljungby och Stojby. Solen sken från sin alldeles blå himmel. Men det var inte varmt.
När jag svängde in hos Fia och U kändes det som att komma hem. Jag bodde där, i Tornet, i drygt ett år under 2020 och en bit in på 2021. Platsen har för alltid skaffat sig en bit i mitt hjärta.
När jag kom in i Stora huset höll Fia på att baka knäckebröd. Jag har bett om receptet för det var verkligen ett gott bröd. Jag fick så småningom en kopp kaffe och en hembakad bulle. Sedan pratade vi en del. Jag gick upp på övervåningen och bäddade min säng för att slippa göra det sent på kvällen när jag troligen skulle vara trött. Det visade sig vara klokt.
U kom hem från stan där han gjort en del inköp och sedan gick tiden snabbt tills paret som också skulle komma dök upp. Även C, A och lilla H kom för att dricka kaffe och äta både av knäckebrödet och av en blåbärskaka med vaniljsås som Fia gjort.
Slutligen stuvade vi in oss i Fias bil. Inte C, A och H förstås, de skulle inte med. Men vi fick bra plats fem personer i hennes Kia. Vi var lite sena, men vi hann med en minut till godo, eller om det var en halv.
Vi skulle till Kalvsviks bygdegård för att se Hon finns inte med på fotografiet. Det var jag som ursprungligen initierat detta teaterbesök, men då på teatern i Växjö för ett år sedan. Vi hade till och med biljetter som jag ordnat. Men sedan blev det inställt hela säsongen på grund av sjukdom och vi fick pengarna tillbaka. Nu skulle vi alltså äntligen komma iväg, jag hade hittat en broschyr på julmarknaden Fia och jag var på i november.
Det var samma teaterpjäs, men det här var också ett föreningsarrangemang runtomkring. Vi blev anvisade platser vid dukade bord och vi som hade ryggen mot scenen fick hjälp att vända våra stolar.
Det är en tragisk berätttelse som beskrivs på följande sätt:
”Vad händer när en familjemedlem väljer att avvika. Vad gör det med dem som blir kvar? Och skulden. Vem bär den?”
Pjäsen börjar med att två personer sitter med ryggen mot publiken och stirrar in i väggen, som senare ska visa sig vara ett draperi. De vänder sig och sedan börjar en märklig dialog. För det är en dialog (två som pratar med varann) men ändå inte. De pratar förbi varann och även om varann. Men mest om sig själva.
Vi får ta del av en berättelse om deras dotter Cia som de inte längre har kontakt med. Det är deras perspektiv som spelas upp.
De river sedan ner delar av draperiet och tar av sig delar av kläderna och kvinnan släpper ut sitt hår och flätar det. Mannen tar fram en låda med kassetband och lite annat och sätter sig i ett hörn.
Sedan fortsätter det. Kvinnan är nu Cia och berättar samma historia, fast ändå inte, från sitt perspektiv. Man får klart för sig att hon inte alls valt att lämna, och ta avstånd, från familjen utan blivit utesluten. Det är en mycket ensam och tragisk berättelse.
Sedan är det mannens tur, som nu är hennes lillebror Olle, att berätta sitt perspektiv. Han spelar in det årliga jul-/ljudbandet som han skickat till henne varje år under de 17 år de nu inte haft kontakt. Det märks hur saknaden präglat honom och det framgår också hur han fått psykiska problem av det som hänt i familjen. Det är en djupt tragisk berättelse som är fiktion, men som lika gärna kunde varit hämtad ur verkligheten. För jag känner igen den från människor jag mött både under mitt yrkesliv och privat. Det finns så många familjehemligheter där ute. Så många tragedier som aldrig lämnar dem som lever mitt i.
Efter 80 minuter är föreställningen slut och vi får tacka med applåder och sedan vända våra stolar igen.
Nu dukas det fram Exotisk planka. På den finns kycklinglår, rostbiff, något som jag inte helt kan säga om det var skinka eller kalkon och diverse olika frukter. Det finns tre sorters melon, ananas, passionsfrukt, physalis, kiwi och säkert har jag glömt något. Till detta bröd, kex, ost och en stor skål potatissallad. Det serveras både rött och vitt vin, vatten och alkoholfri öl. Jag tar för givet att drycken ska man betala extra. Något annat är inte möjligt. Vi har betalat 250 kronor per person för allt detta inklusive teaterbiljetterna. Alltså frågar jag inte, för i min värld är det självklart att dryck inte ingår. Men Fia frågar och vi får veta att vinet ingår.
När vi ätit klart bär jag bort vårt bords tallrikar till köket. Känner att det är det minsta jag kan göra. Det är en förening som arrangerat och vi får känslan av att det huvudsakligen är deras medlemmar som är där. Ett gäng volontärer ur föreningen håller i allt. Vi får senare tillfälle att applådera dem som tack.
Efter maten serveras kaffe och muffins. De är säkert hembakade de också och himmelskt goda. På förfrågan får vi veta att man har en sådan här större tillställning varje år, eller om det var varje termin, och att man däremellan har mindre tillställningar med föreläsningar och liknande. Vi bestämmer oss för att hålla utkik efter fler teaterföreställningar i bygdegården.
Vi bryter upp och åker hem. Över vägen hemåt, genom det småländska landskapet, sprang över vägen harar, rådjur och, inne i en liten by, en svartvit katt. Småland och bilkörning är förrädiskt. Jag har kört bil där så länge jag kan minnas, nej jag minns faktiskt tiden innan också när jag inte alls körde bil. Men då hade jag inte de band till Småland som jag har sedan tidigt 1970-tal. Åtskilliga är de djur som sprungit över vägen under åren.
När vi kom hem var vi alla trötta. Fia och U:s vänner hämtade sin bil och hunden som sällskapat med Penny. Vi gjorde oss sedan snabbt i ordning för att sova och jag somnade när huvudet nådde kudden. Möjligen till och med före.
Vaknade till ännu en dag med klarblå himmel. Smög ner i köket och gjorde en kopp kaffe och snöt åt mig några bitar av Fias fantastiska knäckebröd och hyvlade lite från osten. Det var söndag och jag skulle resa tillbaka till Södra Ljunga några timmar senare. För ännu en natt på intensivvårdsavdelningen.
Det är verkligen på landet och jag får en känsla av ”the middle of nowhere”. Men när jag går kan jag konstatera att det finns flera gårdar och mängder av hus där människor bor och lever. Landskapet är vackert.
Det finns inget bord i det rum jag fått den här gången så jag satte mig i matrummet. Det var bara jag där och riktigt lugnt och skönt. Annars verkar det vara en hel del folk här nu.
