Kraka

Den 13 maj begravdes min vän Harriets man i Årsta kyrka. Igår, fredag, var det dags för det sista avskedet då hans aska gravsattes i asklunden på Sandsborgs kyrkogård.

Jag var tidigt på kyrkogården eftersom jag hade för avsikt att promenera runt och varva ner före avskedsceremonin. Det skulle bli en vattenbegravning, något som är ovanligt och bara finns på Sandsborgs kyrkogård i Sverige, i Paris i Frankrike och möjligen någon annanstans i världen. Jag hade läst på lite, men var ändå nyfiken på hur de hela skulle gå till. Dessutom brukar det bara vara den närmaste familjen som är med på gravsättningar.

Jag åkte till T-banestation Sandsborg och kunde därför gå genom hela kyrkogården, asklunden ligger i andra änden av kyrkogården.

Jag gick förbi det vackra gravkapellet i nygotisk stil, ritat av arkitekt Valfrid Karlsson och byggt 1895. Sandsborgs kyrkogård ligger alldeles bredvid Skogskyrkogården och många tror, precis som jag alltid gjort, att det är en och samma kyrkogård. Det är det inte. Sandsborgs kyrkogård är betydligt äldre och en liten, mycket vacker kyrkogård. Den som vill veta mer kan själv googla och läsa på. Kyrkogårdarnas historia är fascinerande. I alla fall kyrkogårdarna i Stockholm som är dem jag vet mest om.

Jag kom fram till vattnet i asklunden och gick fram och tittade. Måste erkänna att jag inte ens la märke till de tre vattenfontänerna i mitten. Dessa stängs av under själva ceremonin och startar sedan igen efter någon halvtimme fick vi veta.

Det här är en asklund, alltså en plats där man sätter upp en plakett med den dödas namn. Ska verkligen inte förväxlas med det vidriga skicket att gräva ner i det som kallas minneslund, men som i själva verket är avsett för att glömma den individ som dött. Tanken är där att man där ska glömma. Här ska man minnas.

Ceremonin skulle vara klockan 14:00 och då var alla på plats. Vi var inte så många, jag tror vi var åtta personer med begravningsentreprenören och representanten från kyrkogårdsförvaltningen inräknade.

Ceremonin går till så att askan finns i kopparurnan som ställs över ett hål i stenen. Sedan skruvas piggen upptill runt, som en kvarn, och askan kommer ner i rännan och sköljs ner över den stora svarta stenen och sedan ner i jorden. Man ser askan mycket tydligt då den rinner förbi och ner.

Vad man gör i övrigt är upp till den som planerat ceremonin. Man kan nöja sig med själva asksättningen i vattnet. Men här var det en präst, en vän till familjen, som läste och välsignade. Vi bad Vår Fader tillsammans och innan dess hade Harriet läst den text ur Psaltaren där raden ”…han för mig till vatten där jag finner ro” ingår (Psaltaren 23:1-3).
Slutligen sjöng vi Härlig är jorden tillsammans.

Efter ceremonin skingrades vi och var och en gick till sitt. Jag fortsatte att umgås med Harriet ytterligare några timmar.

Trots att vi båda jobbade på Huddinge sjukhus korsades aldrig våra vägar. Jag jobbade på IVA och Stig på postop.

Jag lärde känna Stig sommaren 2011. Jag hade fått sommarjobb på Kungälvs sjukhus intensivvårdsavdelning eftersom jag skulle bo på Marstrand under sommaren.
Det blev fyra somrar i Kungälv för mig och under den tiden lärde vi känna varann.

Jag är egentligen ingen som brukar umgås med arbetskamrater. I alla fall inte i någon större omfattning. Det är absolut undantag. Jag är den där typen av introvert person som behöver mängder av egentid och självsamhet och tiden på jobbet är fullt tillräcklig, ja mer än tillräcklig, för att jag ska fyllt min kvot av umgänge. Men Stig var speciell.

Stig var den som bjöd på sig själv, den som ordnade fester i stugan han hade ihop med sin man utanför Lilla Edet, den som ordnade mat åt oss på jobbet när det skulle vara lite mer festligt. Han bjöd på sig själv och var en mycket generös person.

Det var Stig som inspirerade mig att söka jobb på Grönland. Första gången jag var där överlappade våra tjänstgöringar med en vecka och han var den som introducerade mig på intensivvårdsavdelningen på Dronning Ingrids Hospital i Nuuk. Han visade mig runt och lärde mig rutinerna.

Under den veckan bjöd han hem mig och bjöd på middag, Vi var på puben nere i centrum och han visade mig runt och berättade om olika ställen. Både bra och dåliga som man skulle undvika. För Grönland var, och är, en annorlunda och speciell miljö. Han hade varit där många gånger.

Hemma i Stockholm bjöd han hem mig på lunch och jag fick tillfälle att se hans och Tobias fina hem. Då bodde de alldeles ovanför Medborgarplatsen. Jag vet att de flyttade för något år sedan, men jag hann aldrig besöka honom där. Jag hann heller aldrig, av någon märklig anledning, träffa hans man Tobias. Men vi var vänner på Facebook. Jag var vän med både Stig och Tobias där och läste deras inlägg.

De senaste åren har både pandemin och livet kommit emellan och det var ett tag sedan jag träffade Stig. Men jag tänkte på honom lite då och då. För så är det ju. Man tror alltid att det finns tid. Att det finns ett sedan då man ska ses, göra saker tillsammans. Men så blir det  inte. Jag borde lärt mig.

Idag var det dagen då vi tog avsked från Stig. Efter en kort tid av sjukdom finns han inte mer i detta livet.

Jag hade kunnat köpa blommor. Men jag ville verkligen ha blommor från min egen trädgård. Det fanns inte så mycket att välja på just i år eftersom jag satsar på min renovering och inte på trädgården. Men Blåklockor och Praktlysing hade jag att plocka. Hittade också en ros, en Vresros, som trots att det är en invasiv växt, inte riktigt klarade värmen och transporten. La dem i plast för att de skulle klara sig på vägen mellan stugan och kyrkan.

Begravningen var i Maria Magdalena kyrka på Söder, en plats som Stig tyckte mycket om. Det är också där han ska ha sin viloplats i asklunden.

Det var en vacker begravningsceremoni. Men så sorgligt. Han borde fått minst 30 år till att leva.

Utanför kyrkan sjöng vi tillsammans Härlig är jorden. Sedan åkte bilen sakta iväg med kistan där Stig låg.

Efteråt var det mingel på Södra Teatern. Det var precis i Stigs smak och man kunde verkligen känna att han var med oss där.

Det var Cava och snittar som serverades. Jag höll sällskap med kamrater från Kungälv som rest upp över dagen. Det var skönt att inte vara ensam. För det var inga andra där som jag känner.

När alla kommit på plats och fått något att dricka och äta bjöds vi på två av Stigs favoritlåtar framförda av Anna-Lotta Larsson, Saknad och Ovan regnbågen.

När jag skrivit i kondoleansboken kändes det som att det var dags att åka hem. Mina kamrater skulle åka med ett tåg tillbaka till Göteborg och då passade jag också på att tacka Tobias och säga hejdå.

Det är många tankar och känslor efter dagen. Livet, och dess villkor, är en märklig gåta.