Kraka

Vågade inte ha fri sovning, var rädd att det skulle bli stressigt om jag vaknade sent. Men jag vaknade före alarmet så det var ingen fara.

Började dagen med kaffe och den russinbulle jag hade sparat för att ha som förfrukost.

Jag gillar just de här bullarna. Lite som ett wienerbröd kanske, men inte lika smuligt.

Efter kafffet packade jag och tog sedan en dusch. Klädde mig och kollade jag inte glömt något. Här gällde det att komma ut ur rummet i tid, man hade tagit en rejäl deposition som jag verkligen inte ville bli av med.

Lämnade in min resväska på förvaring på hotellet och gick sedan ut. För första gången var det fint väder med sol och varmt. Annars har det varit mulet och kallt hela tiden.

Gick ner till Bayswater Road, över gatan och in i Hyde Park, eller egentligen Kingston Garden, vilket alltså är en annan del av parken än där jag gick igår. Men de är numera som en enda park.

Började med frukost. En betydligt povrare än riktig engelsk,men i stort sett lika dyr. Dessutom visade det sig vara sådant där surdegsbröd som jag egentligen inte gillar. Men jag blir ju mätt av det. För mätt, står mig upp i halsen större delen av dagen.

Det var massor av folk i parken och fullsatt på serveringen. Blev tvungen att sätta mig i skuggan. Så då åkte tröjan på igen.

En bred gata genom parken där folk cyklade, åkte bil (!), joggade och promenerade med sina hundar.

Det här ser man överallt. Olika minnesplatser för  Prinsessan Diana. Det råder inget tvivel om vem engelska folket anser vara deras rättmätiga drottning.

På den här plattan med Diana och tre barn står prinsarnas namn. S det var ju rätt givet att man utgår från att pojkarna är hennes söner och därför funderar över vem flickan är snett framför Diana.

Jag funderade en hel del över flickan och frågade till sist en av dem som vaktade i parken. Nej, det är inte prinsarna, det är tre barn vilka som helst. Han berättade att han tyckte det borde finnas en skylt som berättar det för han får ofta frågan vem flickan är och om Diana hade en okänd dotter.

Äntligen fick jag syn på en ekorre. Den drack vatten ur dammen och befann sig där en bra stund.

Blandningen av vallmo och blåklint är så vacker. En och annan prästkrage hade smugit sig in också.

Kensington Palace där Charles och Diana bodde och där sedan Diana fick bo kvar även efter skilsmässan. Idag bor bland andra Prins Edward med hustru samt Prins William med familj där. Det var jättelång kö för att komma in på visning. Jag avstod, sådant kan man ägna sig åt en regnig dag.

Ytorna är enorma. För picnic, lek och rekreation. Visst, vi har Hagaparken men där har man ju spärrat av det mesta numera.

Det här kallar jag gräsklippare! Där ligger min lilla ”hushållsapparat” helt klart i lä.

Jag lämnade parken och gick till The Swan. Var väl egentligen inte hungrig, men insåg att jag behövde äta något inför resan.
En mycket god tomatsoppa med lite bröd. Ett glas rött till det. Det var mer än 8 timmar tills jag skulle köra bil.

Gick tillbaka till hotellet och hämtade min väska. Gick till tunnelbanan och påbörjade resan ut till Gatwick.

Den här gången var det något med min stickade tröja säkerhetsmänniskorna störde sig på. Vet faktiskt inte vad. Ibland undrar jag om de inte stör sig för störandets egen skull. Något jag aldrig sett förut var att många, kanske alla?, som hade resväskor som handbagage var tvungen att tömma allt och lägga i de där plastbackarna. Man skrek och ryade med folk. Även med mig om min tröja. Här var det inte service som gällde. Det var maktutövande. Man fick också en massa obegripliga, motstridiga order om vad man skulle göra och hur man skulle gå. Jag har varit i London många gånger, och på andra platser i världen. men aldrig varit med om en så onödig aggressivitet. Jag blev i alla fall genomsläppt efter att min stickade tröja fått göra en egen färd genom kameratunneln. Det finns inge logik i vad man hänger upp sig på. Det kan vara precis vad som hest. Suck!

Ännu en gång bestämde jag mig för att äta, eller snarare fika, för att fördriva tid. Men här blev det verkligen ett exempel på att saker inte blir som an tänkt sig med ändå blir bra trots allt.

Det är inte alltid lätt att hålla koll på vad saker heter när och fjärran. Beställer man en ”toast” i Sverige får man för det mesta en varm macka med ost och skinka. Men i England får man ju förstås, vilket jag ju egentligen visste om jag tänkte efter, rostat bröd. Så det var två rostade skivor bröd med två smörpaket som dök upp ihop med mitt svarta kaffe.
Ärligt talat vet jag inte om det jag tänkt mig heter Croque Monsieur i England, eller om det bara är i länder med latinska språk. Jag får väl prova någon annan gång…

Till sist  blev det dags att gå till gaten och sedan om bord på planet. Jag hade fått en fönsterplats och som tur var var mittenplatsen ledig. För den unga kvinnan, alltså inte ett barn eller tonåring, grisade med sin medhavda smörgås och det tog en bra stund innan hon fick fram en servett och torkade bort smör och dressing som hon hade i ansiktet. Sedan fortsatte hon hela resan med att smaska med öppen mun och verkligen bete sig äckligt. Så osmakligt!

Jag tittade ut genom fönstret och kunde följa en spektakulär solnedgång.

Vi landade nog i tid tror jag. Glömde kolla. Min väska kom strax innan jag nådde bagagebandet och jag spran sista biten för att fånga den innan den skulle ta ett varv till. Sedan gick jag den långa vägen genom Arlanda till terminal 4 där jag skulle hämtas av Benstocken. Man håller på med något vägarbete utanför terminal 5 och därför kan inte bussar hämta där.

Jag pratade med F i telefon, han var ute och gick med Snufflan, och vi bestämde att ses vid McD och äta varsin burgare. Alla tre, Snufflan äter burgare utan tillbehör men med bröd.

Jag hade egentligen längtat efter ett varmt skumbad, men var alldeles för trött och gick och la mig istället. Somnade ganska snabbt.

Maybe It’s Because I’m a Londoner är inspelad av många artister. Här är det Flanagan & Allen som sjunger

Den som kan vara glad för lite har mycket att vara glad för brukar man ju säga. Igår, innan jag skulle sova, fylldes jag av tacksamhet och glädje över att jag inte behövde ge mig ut i korridoren för att gå på toa. Jag har en alldeles egen toalett och en egen dusch. Jag är faktiskt väldigt trött på att dela med andra. Även om jag inte tänker på det så ofta.

Idag var det alltså onsdag. Jag vaknade tidigt, men lyckades sedan få till ytterligare en timme sömn. Ändå kom jag inte upp i sju timmar vilket varit önskvärt. Men det fick väl duga ändå.

Efter lite lyssnande på två avsnitt av en podd, Sweet Bobby, som består av 6 avsnitt, bestämde jag mig för att duscha, klä mig och gå ut för att skaffa frukost.

Jag satte fart mot The Swan direkt, ni vet stället där jag åt Club Sandwich första dagen. Jag hade sett skylten där det stod att de hade Full English breakfast.

Det var verkligen svinkallt och att sitta ute, trots att det skulle varit mysigt, var inte att tänka på. Minns inte om det var 12 eller 14 grader ute denna morgon, men oavsett alldeles för kallt.

En rejäl frukost att stå sig på en hel dag. I alla fall nästan. Här fick jag två stekta ägg, bacon, korv, bröd, smör, vita bönor och något slags paltbröd. Naturligtvis beställde jag en stor kopp svart kaffe att dricka till maten.

Innan jag gick besökte jag toan. Den låg en trappa upp. Jag an inte låta bli att förundras över dessa smala, vindlande trappor som man ska antingen upp eller ner. Bara det är ett fullt hållbart skäl att hålla sig i trim. Helt i klass med mina två ”käpphästar”: Gammal är jag först när jag inte längre kan gå ner på huk och kissa på vandringar/gå på de där toaletterna som är ett hål i golvet eller när jag inte längre kan knäböja i samband med nattvardsgudstjänst. Men de där trapporna går heller inte av för hackor och jag ska lägga till dem på min lista. 🙂

Hur som helst hittade jag det här anslaget på toaletten. En bra idé verkligen som vi borde   ta efter i Sverige.

När jag kom ut var det fortfarande lika kallt och jag tog mig över Bayswater Road och gick in i Hyde Park för att promenera. Parken är stor och bjuder på mycket. Tyvärr såg jag inga av de ekorrar jag brukar tycka är så söta. Vet inte om jag var i fel del av parken eller om de inte längre finns kvar. Men det fanns mängder av fåglar och blommor att titta på. Till sist, men det var segt, kom solen fram.

The Diana, Princess of Wales Memorial Fountain

Det är en enorm anläggning med vatten som rinner åt båda hållen och där man kan gå i vattnet om man vill. Den är byggd på ett sätt som ska symboliserar Dianas liv. Med strömmar och virvlar. Ett mångfacetterat liv skulle jag tro. Men är det inte så för de flesta av oss? Att livet tar olika riktningar och att det stundtals är turbulent.

De här fåglarna var helt orörliga och jag funderade på om de ens levde. Men jodå, det gjorde de. De sov, även den fågeln som stod upp. Jag gjorde lite läten och då rörde de på sig, tittade på mig och fortsatte sedan att sova. Snacka om att vara trött! Där ligger till och med jag i lä…

Sova var nog inget det här svanparet kunde ägna sig åt mitt på dagen. De hade två småttingar att ta hand om.

Jag skulle kunna gå en hel dag och bara njuta av alla olika växterna som fanns. Tyvärr var det lite för kallt, trots solen.

Här var de barnkammare

Hittade ett café, eller en restaurang var det väl egentligen, och drack en kopp kaffe och satt och tittade ut över vattnet.

Ännu en förälder som passade sina barn

Och en till…

Jag fortsatte min promenad och kom ut ur parken på andra sidan. Nu var det gatutrafik, långt från parkens lugn, som gällde.

Men nu började jag bli trött i benen och letade efter en tunnelbanestation. Eller en lämplig buss. Det visade sig vara svårare ä jag tänkt. Men till sist så…

För att komma till min station, Bayswater, var jag tvungen att byta i South Kensington. Jag blev sittande där en bra stund för just mitt tåg tog tid på sig att komma. Tänkte på hur lätt det är att hitta i Londons tunnelbanesystem, man har så bra och logiska skyltar. Tråkigt bara att brexit gjort att man inte på ett enkelt/prisvärt sätt kan titta på kartorna i mobilen. Men jag kollade upp platser hemma på rummet, tog ett foto och vips hade jag en karta över det aktuella området.

Var tillbaka på hotellrummet på eftermiddagen för att vila, duscha och klä upp mig lite. Hade köpt två russinbullar på Sainsbury’s. Fikade lite och lyssnade på ljudbok.

Traskade iväg i lagom tid för att vara säker på att hitta. Jag skulle åka till Baker Street och sedan gå till kyrkan St Cyprian’s Clarence Gate. Det var verkligen inte långt att gå, men jag frågade om vägen och fick helt motstridiga besked. Men till sist så kom jag fram.

Jag var där ungefär en halvtimme innan det skulle börja. Hann hälsa på Petters föräldrar, som han presenterade mig för eftersom vi aldrig träffats tidigare.

En mycket vacker och pampig kyrka, som gjord för en ceremoni av dignitet. Det var nio unga män och kvinnor som denna kväll skulle bli Licensed Lay Minister. En titel och funktion som inte finns i Svenska kyrkan.

Londons biskop, Dame Sarah Mullally

Petter är mannen till vänster i bild

Efter ceremonin och när alla tagit de foton man ville bjöds det på vin och snacks. Mingel och möjlighet att byta några ord med både dem man redan kände och nya människor.
Jag passade också på att lämna över min present till Petter. Ett bidrag till kyrkans arbete för hemlösa i London.

När vi druckit ur våra glas och samlat ihop oss gick vi till en restaurang en bit bort. Klockan var mycket och det var många som redan stängt sina kök så det blev slutligen så att vi gick till en pizzeria. Det var Petter, hans föräldrar, en av hans vänner från Oxford och jag. Petters pappa bjöd oss alla på middagen.

Jag valde en pizza florentin, alltså en med spenat. Det var ägg, oliver och annat gott på den också.

Även trevliga kvällar har ett slut och vi skiljdes utanför restaurangen. Petter pekade ut var jag skulle gå ner till tunnelbanan. Problemet var bara att där var grinden redan stängd. Det var den även vid nästa nedgång jag provade. Men till sist hittade jag en öppen på andra sidan stora gatan. Jag var verkligen inte sugen på att behöva leta efter en buss hem. I många storstäder slutar tunnelbanan gå tidigt. Före midnatt i många fall. Vi vet inte hur bra vi har det hemma i Stockholm. Men det finns ju nattbussar i London och de fungerar alldeles utmärkt. Inte alls samma stök som hemmahemma.

Det var mycket liv och rörelse på gatan när jag kom ut från tunnelbanan vid Bayswater. Men jag gick raskt mot hotellet och på en bakgata fick jag syn på den första katten jag sett på den här resan. Hundar är det däremot gott om. Men inga som springer löst på gatorna förstås.

Katten var snabb och jag han knappt få upp kameran innan den var borta. Men det var säkert en trevlig katt, om jag bara fått lära känna den.

Streets of London är inspelad av många, men favorit är med Ralph McTell

Vaknade strax före 7 am. Gick upp och gjorde kaffe och åt några chokladkex. Bestämde mig för att ta det lugnt en stund på morgonen och sedan planera min dag. Jag är framför allt här i London  för att vara med när Petter blir Licensed Lay Minister på onsdag klockan 7 pm i kyrkan St Cyprian’s. Hans föräldrar är här och jag tror att han dessutom jobbar så vi kommer nog inte att hinna träffas förutom just då. Jag valde ändå att åka hit några extra dagar och ”göra London”. Kändes lite tråkigt att resa hit på onsdagen och sedan hem igen torsdag. London är en underbar stad och jag skulle kunna vara här i veckor. Om jag hade haft råd…

Strax efter 9 am duschade jag och satte mig sedan en stund i sängen innan jag klädde mig för dagens äventyr.

Det var mulet och kallt ute. Gick upp mot Bayswater tunnelbanestation.Jag var på jakt efter mat, ville ha en engelsk frukost.

Tänkte först att mannen som satt på gatan var en tiggare. Men när jag kom närmare visade det sig att det var en arbetare som satt sig ner en stund för att vila.

Fortsatte vägen fram, gick förbi tunnelbanestationen och fortsatte fram till Bayswater Road och tog den åt höger den här gången. Hittade sedan snabbt ett ställe där jag valde att äta min frukost.

En ordentlig frukost och en stor kopp svart kaffe. Vita bönor, ett stekt ägg, korv, bacon, hash brown, champinjoner, grillad tomat och rostat bröd.

När jag ätiti fortsatte jag promenera gatan fram men gick snart över gatan och tog en buss som skulle till Acton Green. Åkte med den till ändstationen och hann se en hel del på vägen. När vi var framme gick jag av och tog nästa buss tillbaka. Den skulle till Piccadilly cirkus.

Klev av när bussen nått sitt mål och fortsatte framåt. Hade inget mål, bara att titta på det som dök upp.

Efter att ha varit inne i några affärer hittade jag en Lego-affär med en massa spännande saker att titta på.

Många satte sig i bilen och deras sällskap tog foton. Funderade på att be någon fota mig, men sedan bestämde jag mig för att låta bli.

Big Ben. I alla fall övre delen.

Nerifrån.

Det fanns mängder med fantastiska Legobyggen. Ska försöka hinna få med F dit när vi är i London lite längre fram i juni.

När jag tittat mig mätt på alla modellerna och kunde slita mig fortsatte jag vägen fram.

Gick in på en pub, Greene King, och drack ett glas öl. Man hade wifi och jag passade på att koppla upp mig.

Gick vidare och hamnade i China Town. Var sugen på något att äta, men det kändes tidigt att äta igen.

Den här killen, Ben Dixon, spelade och sjöng på Leicester Square. Han var riktigt bra!

Jag gick och gick. Plötsligt hittade jag ett danskt café som heter Ole & Steen. Nu var det verkligen dag att ta något. Eller, för att vara helt ärlig, att fika.

En ljuvligt god hallonbakelse!

Det finns mängder av spännande arkitektur att titta på. Att  jag är förtjust i torn har väl ingen missat…

Inte lika spännande kanske, men lite speciellt. Här var det människor som bodde mitt i vimlet. Det låg även några som bara hade sin sovsäck att bo i. Hemlösa i storstäderna är ett speciellt problem.

Det var dags att leta efter en tunnelbanestation och åka hem till hotellet. När jag steg av vid Bayswater gick jag in på Saintsbury’s. Köpte bröd, bubbekvatten och en liten flaska vin.

Väl hemma konverserade jag med F som är i Hamburg för att se Tennacius D. De kommer till Lndon den 16:e och då är vi här och ser dem. Men innan dess är jag hemmahemma en sväng först.

Hade tänkt gå ut och äta middag på kvällen. Men så blev det inte. Jag åt de två brödstyckena jag köpt och drack lite rött till. Lyssnade på ljudbok och chillade på sängen. Var egentligen inte trött, men det var skönt att bara vara.

London Bridge Is Falling Down är en engelsk barnvisa, ett så kallat Nursery Rhymes

Det var redan ljust när jag åkte mot Arlanda. Men kallt. Så pass kallt att min bil varnade för halkrisk, vilket den gör från 4 grader och nedåt.

Det gick smidigt att checka in bilen på långtidsparkeringen Benstocken och sedan bli skjutsad till flygplatsen. De hämtar sedan när man kommer hem. Håller koll på om planet är försenat gör de också.

Det är alltid pirrigt att ta sig igenom säkerhetskontrollen, trots attjag aldrig har förbjudna saker med mig. Men de kommer ju alltid på något som sa kollas extra. Så också denna gång. De hängde upp sig på min laddare till laptopen. Den fick göra extra turer i röntgenkameran. Det var den där transformatordelen som väckte deras misstankar. Suck! Men de var åtminstone trevliga. Verkar ha lärt sig lite serviceanda, för så var det ju inte förr. Eller så hade jag tur den här gången. Ingen utskällning  och inga arga ord alls.

Självklart behövde jag lite frukost. Kaffe och ostmacka. Den där stackars kaffekoppen, gjord av papp, kände sig nog som många av oss brukar göra när vi står i provrummet och ska prova en ny baddräkt. Det fanns inte en chans att få på det där papplocket. Det passade inte och då provade jag ändå en extra gång när koppen var tom och jag vågade ta i lite utan att riskera att välta ut kaffet.

Jag slumrade en kort stund på flyget, men jag hann dricka kaffe, äta en blåbärsmuffins och plugga en halvtimme.

Min väska hade kommit med idag och jag kunde fånga upp den på bandet. Annars händer det att Norwegian, när det är fullbokat, inte skickar med allt bagage utan sparar det till nästa flight. Det är ruskigt irriterande, även om de sedan kör det till hotellet eller ditman bor. Har hänt mig när Petter bodde i Oxford och jobbade på Pusey House. Men det levererades samma dag i deras reception. Jag fick veta direkt på Gatwick att det var kvar i Stockholm. Så det var tekniskt sett inte försvunnet.

Jag köpte ett Oistercard på flygplatsen. För 3 dagar, de hade inte för 4 så det måste laddas på om jag vill ha det även på torsdag. Ska kolla upp exakt när det tar slut.

Åkte tåget in till Victoria Station och sedan T-banan till Bayswater och gick sedan därifrån. Det var inte alls långt. Har dessutom min lilla resväska med mig. Vet ju hur man måste gå i trappor ofta i T-banan. Jodå, det finns hiss på de flesta stationerna, men ändå…

Checkade in på hotellet, Hyde Park Boutique Hotel på Leinster Gardens. Bokade genom Vingresor, annars ligger nog det här hotellet lite över min budget. Men reseföretagen har ofta avtal med hotellen och det blev billigare att boka så när jag reser själv. Det är lika dyrt, eller dyrare, att ha ett enkelrum än att vara två. Det ingår i alla fall wifi på rummet. Det får man betala extra för på de flesta ställen numera sedan Brexit.

Rent och snyggt, tyvärr inget badkar men dusch. Annars är väl engelsmän ungefär lika förtjusta i att bada som jag. I alla fall var de det tidigare.

Vilade, duschade, klädde mig och gick ut.

Klockan var 3:10 pm när jag äntligen kom iväg. Gick gatan ner till Bayswater Road och följde den åt vänster. Jag har varit i området flera gånger tidigare och hittar skapligt bra. Det är ett område med många hotell. Mitt primära mål var att hitta något att äta, den där ostmackan strax före 5 am var förbrukad för länge sedan.

En bit ner, en bra bit insåg jag när jag var på väg hemåt, hittade jag The Swan, Gick in där för att äta en traditionell paj och dricka ett litet glas öl. Men jag ändrade mig när jag kom in. Möjligen för att jag inte såg någon paj på matsedeln vid första anblicken eller så var det något annat.

Beställde ett glas rött och en Club Sandwich och satte mig sedan utomhus för nu var det faktiskt sol. Nog var jag hungrig som en varg, men all den där maten orkade jag inte få i mig. Lämnade en del bröd och potatis.

Gick ut på Bayswater Road igen och tog sedan en buss nedför gatan. Klev av mitt i folkvimlet och började sedan gå tillbaka. In och ut ur affärer. Tittade på saker men det enda jag köpte var en ögonskugga av märket Rimmel. Att inbilla sig att något är billigt i London kan man glömma, den tiden är förbi. Men man har lite större utbud i många av kedjorna som även finns hemma. Allt finns inte på hemmaplan.

Det fanns många skyltfönster att titta in i. Ett återkommande tema var återanvändning och hållbarhet.

Det var svårt att ta bilder, dels var ljusförhållandena dåliga men framför allt för att dte var mycket folk. Jag nöjde mig med två av fönstren där man gjort skyltning med återanvänt material.

Jag var så trött, men jag stretade på. Hade bestämt mig för att gå hela vägen hem till hotellet.

På ”min gata” fast rätt långt ner, hittade jag detta:

Försökte googla för attfå veta mer, men hittade ingen matnyttig info. Kalle på Spången är dels en film från slutet av 1930-talet med Edvard Persson, dels ett världshus i Skåne. Min pappa bjöd mig på smörgåsbord där. Jag minns inte om det var före eller efter F var född.
Vet någon av mina läsare något om kopplingen till London?

Jag fortsatte gatan upp och gick in i en affär som hade lite matvaror. Men nu var jag så trött att jag plockade till mig ett paket Digestive med chokladöverdrag. Sedan mer eller mindre släpade jag mig den sista biten hem.

På rummet klädde jag av mig, tog på nattkläder och somnade snabbt. Det enda jag behövde var att få sova.

London Calling är en låt med The Clash