Det ofattbara

Älskade Saila!

Det ofattbara har hänt. Det där man inte förstår. Det där man läser om. Men som alltid handlar om andra. Dem man inte känner. Men som likväl är någons kära, någons vän, någons dotter, någons syster. Någon som är unik och aldrig någonsin kan ersättas med någon annan. Nu har det hänt oss, hänt mig.

När jag såg rubriken kände jag direkt att det var du. Vartefter jag läste den korta texten började luften vibrera i mitt kök, vibrera av någons, eller någontings, närvaro. Visst var det väl du? Du som var där för att visa mig det du så ofta ville berätta, men som jag alltid slog bort. Vet inte varför jag inte ville prata om den andra sidan och existensen där. Jag som alltid trott på den.

Jag kände mig rädd och orolig. Skickade sms och meddelanden till dig. Ville inte ringa, det var ju efter midnatt. För visst skulle du svara när du vaknade. För det kunde inte vara du. Fick inte vara du.

På förmiddagen ringde jag. Hoppet fanns kvar att du skulle svara. Men det gjorde du inte. Istället hade jag telefonsvararens röst i örat. Då blev jag rädd på riktigt. Skräckslagen. För du levde alltid nära din telefon. Svarade inte alltid, men den var alltid på.
Jag ringde min son och fick veta att det var du. Att du blivit mördad.

Sorgen och minnena kommer som kaskader. Alla dessa aldrig mer, alla minnen och allt vi gjort och upplevt tillsammans.

Visst, du kunde vara jobbig ibland. Inte minst då du fick dina skov av den psykiska ohälsa du led av. Men däremellan var du fantastisk. Snäll, givmild och jag kommer alltid att minnas ditt skratt. Det där som kom spontant medan du rotade runt efter något, oftast cigaretterna eller mobilen.

En gång, för länge sedan, tror ni var i 20-årsåldern, lärde jag känna dig som min sons flickvän. Ni levde ihop ett antal år men livet ville annat. Inte minst satte dina hälsoproblem krokben för ett liv tillsammans. Men du blev kvar som en vän till min son och till mig.

Du passade mina katter, vi gjorde saker tillsammans och ett av mina roliga minnen av dig är från Kvinnodagen 2018 då du helt appropå skapade kontakt med Alexandra Pascalidou. Ni fick kontakt bara så där på grund av en e-cigarett. Jag vet ingen annan som så självklart kunde bonda, knyta band, med vem som helst. För du var så lätt att tycka om.

Den sista tiden verkade du hittat hem. Du hade etablerat kontakt med en grupp i kyrkan där du bodde. Du hade börjat måla och skriva dikter. Du verkade lycklig.

Jag vet inte om du tycker om Koppången (Spotifylänk) men jag tycker själv mycket om textraden:

”En sekund är jag evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan”

 

                                                                               Bild: S Lindfors

Vi ses igen. I en annan tid. I ett annat liv. Du är saknad!

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

9 svar på Det ofattbara

  1. Ingrid skriver:

    ♥ Så vackert du beskriver er vänskap ♥ Jag beklagar din sorg och din förlust av en kär vän♥
    Varm kram, Ingrid

  2. Kraka skriver:

    Tack Ingrid!
    Det är så ofattbart och svårt att förstå. Jag är fortfarande i chock och förnekelse.
    Kram

  3. Znogge skriver:

    Så fint du skriver om er vänskap och om en person som stod dig nära. Jag beklagar verkligen förlusten av din fina vän <3

    Kramar

  4. Pingback: Dagar hemma | Kraka

  5. Mia skriver:

    Men så fruktansvärt….jag beklagar verkligen, samtidigt som jag blir förtvivlad över våldet omkring oss, kram på dig!

  6. Pingback: Full moon för Saila | Kraka

  7. Pingback: Onödigt spännande, men det kunde varit värre | Kraka

  8. Pingback: Måndag i stilla veckan – List-igt i pestens tid | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × två =