Till sist blev det påsk även för mig

Påskdagen

Sova hann jag inte göra mer än 1½ timme på söndagsmorgonen när jag kom från jobbet sent  omsider. Måste erkänna att jag gärna sovit både tr och åtta timmar till. Men det låt sig icke göras.

Istället gick jag upp, klädde mig och packade ihop. Bar ner till bilen och gjorde mig en kopp kaffe. Något att äta hade jag inte eftersom mitt knäckebröd var slut. Men egentligen är det bara kaffe som är viktigt. Annars startar inte min motor.

När jag bar ut till bilen såg jag att vandrrahemsvärparet satt ute och drack kaffe i solen. Jag frågade om det var bråttom, om någon skulle ha mitt rum tidigt. Man ska checka ut klockan 11:00. Om man inte kommer överens om något annat. Så då gjorde vi det. kom överens. Jag kunde ta det lugnt och satte mig därför med min kaffekopp ute tillsammans med dem och pratade en stund. Sedan gick jag in och dammsög, gjorde rent handfatet och spegeln och torkade golvet. Tror det var vid 12-tiden jag var klar och satte mig i bilen.

Även om jag hittar alldeles utmärkt dit jag skulle så satte jag på GPS:en för att få hjälp med kortaste vägen. Det är någonstans mellan 10 och 11 mil mellan Södra Ljunga och Långserum.

När jag kom fram var jag hungrig. Det var dags för både den försenade frukosten och lunch. Men jag tiggde till mig en kopp kaffe före maten. Drack bara några munnar före maten och sedan resten efter.

L, som är vegetarian, hade gjort pasta och en god färssås. Jag åt rejält och tog igen den missade frukosten i ett huj.

Ute var det soligt och fint och ett par hästar gick utanför fönstret. L bor i en stuga som hon hyr av sin dotter och måg på landet där de är mjölkbönder.

Grönsaker upplagda som det vackraste stileben

L skulle iväg tidigare för att träffa kören hon sjunger i och meningen var att jag skulle sova en stund. Men medan hon gjorde sig i ordning började jag prata om Schrödingers katt. Så typiskt mig. När jag har chansen att sova en timme så schabblar jag bort det med att börja prata om ett kvantmekaniskt tankeexperiment från 1935. Egentligen började nog Erwin Schrödinger klura på det redan 1925, eller i vart fall på sin ekvation.

L åkte iväg coh jag bytte om till min klänning med katterna. Än kan jag ha den ett tag till, men snart får jag nog hänga in den i garderoben. Den är långärmad och varm. Men det gjorde att jag kunde skippa kappan när jag åkte.

Det är ungefär en halvmil att köra ner till Svenarums kyrka där det skulle vara Påskdagsmässa. L skulel sjunga där med kören

Jag var förvarnad om att prästen var lite gammaldags och tråkig. Det gjorde att jag blev glatt överraskad. Han höll en bra predikan och vågade sig på att dra paralleller mellan Sören Kirkegaard, dansk teolog och filosof, och Ulf Lundell.
Efteråt tackade jag honom för predikan och sa att jag uppskattat att han dragit den parallellen. Jag sa också att jag är kräsen när det gäller predikningar. För det är jag. Jag kan reta ihjäl mig på alla dåliga predikningar som präster håller ibland.

Kören framförde några traditionella påskgudstjänst sånger. Tjejen till vänster, som sjöng solo, hade en vacker röst.

Efter gudstjänsten bjöds det på kaffe och kakor. Trots att det var mycket folk på gudstjänsten så var vi nästan ensamma vid kaffet. Men jag visste att L inte hade några kakor så jag ville passa på… 😀

Vi åkte hem, var och en för sig eftersom vi hade två bilar. En stor svart hund kom rusande när jag parkerade. Som tur var kom L bara någon minut efter mig och jag kunde fråga henne om hunden var snäll innan jag klev ut. Det är en snäll hund. Det är dottern och mågens hund. En av hundarna. De har tre.

Vi gick in och började med varsitt glas vin. Gött rött.

Lägg märke till texten baktill! Per Andersson är komiker och ståuppare och har alltså sitt eget vin. När han beskriver smakerna så är det först de traditionella. Men sedan skriver han att om man gurglar vinet så kan man känna smaken av knölval, nyfanérad bokhylla och arkadspel. Speciellt att han beskriver smaken av arkad spel som är så gott fick mig att skratta högt.

Med tiden blev vi hungriga och övergick till vitt vin och räksmörgås.

Vi åt lite ost och kex efter mackan och L gick tillbaka till det röda. Jag insåg det olämpliga i att häva vin med bara 1½ timmes sömn i kroppen och smuttade på mitt vita jag hade i glaset.

Jag bäddade till åt mig i soffan och sa till L att hon kunde sätta sig och prata en stund med mig. Men jag var inte speciellt social och vi bestämde oss för att sova.

Annandag påsk

Jag vaknade vid tjugo över sju och bestämde mig för att gå upp. Fixade mig en kopp kaffe. En stor balja. Hade sedan tänkt plugga, men det hann jag inte börja med för L kom också upp och vi satte oss i vardagsrummet och L fick igång elden för att värma. Det var ganska kallt inomhus. Ännu kallare var det ute och jag såg på isen på min bil och kände tacksamhet att jag slapp gå ut och skrapa rutorna.


När elden sprakade behagligt gjorde L en deg till frukostbrödet. Solen stod högt på himlen och vi planerade att gå ut lite senare.

När brödet var klart dukade L fram frukost och vi satte oss till bords.

Som vanligt var det gott att äta. men oj vad vi blev trötta efter maten. Det var dags att vila lite. Igen…

Innan jag la mig ner kollade jag genom fönstren. Det såg så skönt ut ute. Men jag visste ju att det egentligen var kallt.

Utsikt från vardagsrumsfönstret.

Den svarta, snälla hunden satt och tittade på matte som var ute och red.

Efter 30 minuter liggande ner med ljudbok gick jag upp. Tittade ännu en gång ut genom fönstren.

Hästarna

Efter lite mer kaffe fick jag ge med mig och klä mig för att gå ut. Jag behövde få ta det väldigt lugnt efter mina arbetspass…

Vi tog en promenad ner till sjön. Det var skönt att sitta på en bänk i solen och se ut över vattnet.

När vi kom tillbaka träffade vi på en av katterna. Den var dessvärre inte social alls.

Vi gick in och gjorde kaffe och satte oss ute i solen. Där kunde vi betrakta både hästarna och en mängd hönor som gick löst.

Innan jag skulle åka bestämde vi oss för att äta middag ihop. L gjorde stekt potatis, vegobullar och kokt blomkål.

Som vanligt blev vi supertrötta efter maten och gick och  la oss en haövtimme. Jag lyssnade på ljudbok och sov aldrig. Precis när jag tänkte ta min bok och plugga en stund hörde jag L komma ner för trappen.

Vi bar ut mina saker till bilen och drack sedan en kopp kaffe. Men sedan gav jag mig av hemhem.

Nu sitter jag åter på handlarns trapp och gråter så övergivet*. Nej, jag skojar bara. Jag sitter i min schäslong och ska strax sova.

 

*Orden är från Nils Ferlins dikt Barfotabarn

Publicerat i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv | 3 kommentarer

Slit och släp och arbete

Onsdag

Vaknade för tidigt på onsdagsmorgonen med tanke på att jag skulle jobba. Men så är det ju ibland. Gick i alla fall upp och gjorde kaffe. För sova var inte möjligt. Jösses vad vissa människor låter. Slår i dörrarna, stånkar och stönar på toaletten (nej, jag bor inte vägg i vägg med toan). För det var det som väckte mig att en karl satt och stånkade på toaletten. Högljutt.

Mitt på dagen gick jag ner i köket och fixade nattlunchlådorna för de fyra resterande nätterna. Pluggade lite halvhjärtat. Just nu var det väldigt stökigt med ljud här eftersom man högtryckstvättar inför utomhusmålning. Jag hoppades verkligen att det är en firma som tänker ta påskledigt. Visar sig…

Vilade, duschade och gick ner och gjorde kaffe. Tog med min ost upp på rummet och gjorde ett par mackor.

Drog upp rullgardinen och då fick jag se det. Det snöade ute. Suck!

Åkte till jobbet i tilltagande snöväder.

 

Torsdag (Skärtorsdag)

Natten var inte direkt jobbig, men vi hade överbeläggning, Minst två av patienterna borde varit någon annanstans, men det finns inga platser. Varken på vårt sjukhus eller kringliggande. Suck!
Det finns mer kring detta, men av sekretesskäl kan jag inte skriva omm det. Men jag säger det igen: Svensk sjukvård är i fritt fall.

På morgonen fick jag ta fram min fina, rosa bilborste som jag köpte i Jönköping när jag inte hittade den jag redan hade. Fast i annan färg. Men det skadar inte att ha två borstar…

Det var mycket snö på vägen hem och mycket snö utanför vandrarhemmet. Men jag sov och sedan, när jag vaknade, var det som om ingen snö någonsin funnits.

Kollade mobilen och såg att Å skickat ett sms och frågat om jag ville vara med på blommor till B. Jag svarade direkt, men då var det för sent. Vissa människor har bara sin egen värld och sitt eget perspektiv. När jag inte svarade omedelbart fick jag inte vara med. Jag sitter inte och väntar på att folk ska ringa/sms:a och kan svara omedelbart.
Hade ändå tänkt skicka blommor själv, så det kunde väl kvitta.

Gjorde kaffe och mackor. Beställde blommor som kommer efter påsk. Tycker inte att det spelar någon roll när de kommer. Kanske till och med bättre att B inte får alla blommor samtidigt. Det är ingen specifik påskhälsning, det är kondoleans.

Gjorde mer kaffe och satte mig och pluggade. Nästan en timmen innan det var dags att klä mig och bli klar för avfärd i den röda, Little red ridinghood (Rödluvan), som får agera kvast i dessa påskens tider.


Fredag (Långfredag)

Natten gick. Den var väl inte direkt jobbig. Men arbetsintensiv. Eller så var det tvärt om, jobbig, men inte så intensiv. Hur som helst var jag alldeles utmattad när jag åkte hem.

Gjorde en kopp te och åt ett par knäckemackor. Sedan somnade jag rätt snart. Sov till kvart över tre och tog det sedan väldigt lugnt. Läste nyhetssajter, gjorde kaffe och åt frukost. Lyssnade på ljudbok och skrev Fem en fredag.

Tiden rann iväg snabbt och plötsligt var det dags att klä mig och åka till jobbet. Igen.

Lördag (Påskafton)

Natten var extremjobbig. Det var inte många minuter jag satt på hela natten. Slängde i mig maten vid 3-tiden och sedan satt jag några minuter medan jag gjorde journalanteckning på morgonen.

Det började ljusna och gav hopp om att det snart skulle bli morgon

Solen var på väg upp

När jag kom hem somnade jag direkt och sov i nästan 9 timmar. Då gjorde jag kaffe och åt mina sista bitar knäckebröd.

Åkte till jobbet, stannade till på vägen och lämnade förpackningar till återvinning. Hade av en slump fått syn på återvinningsplatsen, betydligt mer tillgänglig för mig än den jag googlat fram.

Natten blev mindre jobbig, men intensiv. Jag satt bedside (bredvid patientens säng) i stort sett hela natten. Men jag hann äta i lugn och ro. Klockan 2, som är den tid då jag helst vill äta min nattlunch.

Solen på väg upp

På morgonen blev jag däremot sen och kom inte iväg förrän en halvtimme efter jag skulle slutat. Men jag skulle vara ledig och kände att det gjorde absolut inget.

Publicerat i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv | 4 kommentarer

Dagens Jetpackfråga – Gratisarbete

Idag ställer Jetpack frågan Vilket jobb skulle du göra gratis?

Jag gör inga jobb gratis!

Däremot gör jag förtroendeuppdrag och volontäruppdrag gratis.

Styrelsearbete, gärna som kassör (har en bokföringsutbildning från Påhlmans handelsinstitut). Men jag har haft uppdrag som  sekreterare, vice ordförande, ordförande och vanlig ledamot också. Det har varit många föreningar genom åren med olika inriktning. Har också haft arvoderade styrelseuppdrag, till exempel kyrkorådsordförande.

Volontärt rycker jag gärna in lite då och då. Men mer formellt har jag, via Volontärbyrån, bakat flera gånger till julfirandet i Immanuelskyrkan i Stockholm.
Förra året, 2022, missade jag anmälningstiden och det fanns bara köksuppdrag på Annandag jul kvar. Det var så roligt och fin stämning i volontärgruppen och jag kommer att anmäla mig igen till köket där. Om jag får vara med, för det är populärt att vara volontär under julhelgen. Speciellt julafton eftersom många vill ha gemenskapen och slippa vara ensamma. Eller slippa fira jul med människor man inte vill vara med. Då är volontärarbete ett bra alternativ utan att behöva visa att man behöver det lika mycket som de som kommer som gäster till julfirandet. (Det är inget jag tror, för på den enda efterträff för julvolontärer jag varit på var det många som berättade just det).

Jag hoppas kunna få åka till Ukraina när kriget är över. Jag hoppas på fred under min aktiva tid, jag är ju inte helt ung men har fortfarande ork och kraft. Det är arbetet med övergivna husdjur, framför allt katter men även hundar, som ligger mig varmt om hjärtat. I nuläget har jag mest koll på vad de, Four paws och Rolda, gör och bidrar ekonomiskt när jag kan.

Publicerat i Jetpackfrågor, Livet | 4 kommentarer

Fem en fredag v. 14: Om påsk

Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda. Du kan läsa andras inlägg eller skriva ett eget.
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka till elisamatildas inlägg så fler kan ta del av Fem en fredag.

 

  1. I din barndom brukade barnen på påsken, vadå?
  2. Ett fint påskpynt är?
  3. Kommer grannbarnen förbi för godis?
  4. Vad är något du tänker göra i påsk?
  5. Vad betyder påsken för dig?

 

  1. När jag var barn var det en självklarhet att klä sig till påskgumma på Skärtorsdagen och med kvast och kaffepanna ge sig ut till grannarna. Man hade med sig egenhändigt gjorda påskkort och hade man tu fick man lite pengar eller godis i kaffepannan.
  2. Jag tycker mycket om påskens olika pynt i glada, vårliga färger. Tyvärr är det inte så ofta jag hinner, eller har anledning, att pynta.
  3. Har aldrig hänt. Om man bortser från året då jag bodde i Tornet i Stojby. Då kom Fia och U:s barnbarn, som bor i huset bredvid. Jag var förvarnad och hade gjort inköp så jag hade något att ge dem.
  4. Jobba, jobba, jobba. Men jag har tur och efter fyra nätter vakar jag av på Påskdagen. Då ska jag åka till L och stanna där till Annandagen då jag reser hemhem.
  5. Påsken är den viktigaste kristna högtiden. Hade jag varit hemmahemma, eller någon annanstans där det fanns ett kyrkligt utbud, hade jag troligen gått på gudstjänster samtliga av påskens dagar.

Publicerat i Fem en fredag, Livet | 6 kommentarer

Dagens Jetpackfråga – Samhällsförbättring

Idag ställer Jetpack frågan Hur skulle du förbättra samhället?

Frågan kan tolkas på minst två sätt. Ett är vad man vill förbättra, ett anat är hur man skulle gå till väga. Jag har valt alternativ två.

Samhällsbyggande är en svår uppgift. Det finns många fallgropar och det är lätt att trampa fel. Det kräver både kunskap och ödmjukhet.

Jag skulle samla ett lagom stort gäng av kompetenta personer med samma samhälls- och människosyn som min egen. Eftersom jag hållit på med politik sedan jag var 14 år så vill jag påstå att jag känner personer som är just kompetenta och, förhoppningsvis, ödmjuka.
Jag har en bild av hur itt idealsamhälle ska se ut och just nu fjärmar vi oss från det med större hastighet än universum utvidgas. Jag tror på demokrati, människors lika värde och gemensamma mål.

Publicerat i Jetpackfrågor, Livet | 3 kommentarer

Jag vet inte heller vad man gör med en råtta

Idag rapporterar media, både lokalt och nationellt, om en händelse på ett äldreboende i Skåne. Exakt när händelsen inträffade framgår inte, men enligt IVO-anmälan har det funnits en påtaglig risk för fysiska skador då personen riskerade att bli biten av råttan.

Det som hände var alltså att en nattpersonal upptäckte råttan inne i den boendes rum. Då stänger personalen in den boende tillsammans med råttan och går därifrån. Man lämnar alltså en äldre person med en råtta inne i rummet.

Kanske var personalen rädd för råttor. Det kan jag förstå. Ja vet inte heller vad man ska göra med en råtta i ett rum på ett äldreboende. Eller vilket vårdutrymme som helst.

Men jag vet vad jag ska göra med en patient/en boende. Det borde den här personalen också vetat! Man tar ut personen från rummet. Man lämnar inte någon med en råtta som kan ta sig upp i sängen. För det var precis vad råttan gjorde. Den boende vaknade, efter att ha varit instängd med råttan i 1½ timme, av att råttan var uppe i ansiktet och gick på halsen.

Jag hoppas den här personalen får en ordentlig reprimand. Så här handlingsförlamad får man bara inte vara när man jobbar med människor. Det händer alla möjliga saker nattetid både på boenden och på sjukhus. Man måste kunna improvisera för att lösa både det ena och det andra. Eller åtminstone larma.

Publicerat i Livet, Rubriker som fångat mitt intresse, samt ett och annat från nätet | 7 kommentarer

Dagens Jetpackfråga – Covid och anpassning

Idag ställer Jetpack frågan How have you adapted to the changes brought on by the Covid-19 pandemic?

Av okänd anledning fick jag dagens fråga på engelska. Men en korrekt översättning torde väl vara Hur har du anpassat dig till förändringarna som kom i och med Covid-19-pandemin?

Jag utgår från att de menar hur jag anpassat mig i min nuvarande situation och inte under pågående pandemi.
Covis-19 räknas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom och har man vaccinerat sig måste man väl ändå våga både gå ut och träffa andra människor.

Jag stör mig enormt på att många ställen fortfarande har samma restriktioner som under pandemin innan vaccinet kom. Är det meningen att vi ska vara rädda för varann för all framtid? Covid-19 är inte den mest problematiska smittan just nu. Visst finns det fortfarande en och annan som blir väldigt sjuk, men den här vintersäsongen har säsongsinfluensan och RS-virus varit det stora problemet. Det är huvudsakligen dem vi vårdat på intensiven när det gäller infektioner.

SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, vill att man ska göra en lagändring så att enskilda vård- och äldreboenden får inför isoleringar när de tycker. Fullkomligt horribelt enligt mig. På de flesta äldreboenden hyr man sin lägenhet och bor där frivilligt. Att internera folk bara för att är ju helt galet. Det var varken de boende eller deras anhöriga (som inte ens fick komma dit) som drog dit smittan. Det var personalen!
Att man dessutom hindrade autonoma (som har rätt att bestämma över sig och sitt liv) individer att få träffa en läkare är befängt. Man vet faktiskt inte hur många av dem man tog livet av med morfin som verkligen hade Covid-19. Många hade troligen en vanlig förkylning.
Ett par år före pandemin spärrades en nära bekant till mig in på sitt rum när hon var där för lite rehabilitering efter en operation. Man hade Calici, alltså kräksjuka, på stället och personalen ville inte gå in och anhöriga fick inte komma och hjälpa till. Hon avled i sin säng liggandes i sina spyor och sin avföring. Det är det man vill öka möjligheterna till. Att stänga in folk så de kan dö ensamma på sina rum.

Jag tänker aldrig anpassa mig till en vård av total galenskap. Jag stod mitt i pandemin, och vi hade inte ens ordentlig skyddsutrustning från början. Vi vårdade, skötte, tvättade, vände och tog hand om. Problemen under pandemin var att de var så många samtidigt. Men det är inte en ursäkt för alla oetiska, galna beslut som togs på många boenden och vårdhem. Någonstans glömde man bort att äldre är människor och att personalen är till för patienterna och inte tvärt om. Har man inte förstått det har man missat något väsentligt i ansvaret för medmänniskan.

Publicerat i Jetpackfrågor, Livet | 2 kommentarer

Har man inte bekymmer så tar man sig

Vaknade vid 8-tiden och kände mig för en gångs skull riktigt utvilad. Hade sovit ungefär 7½ timme på dagen igår och nästan 10 timmar inatt. Så det borde jag ju vara.

Gick upp och drack kaffe. Pluggade, lyssnade på två föreläsningar, åt frukost och sedan tog det stopp en stund. Det är mycket som rör sig i huvudet om sommaren. Det är lite upprorsstämning på jobbet och alla försöker rodda runt för att få till något bra. Eller slippa vara där. Min konsultchef är ledig till onsdagen efter påsk och jag får ge mig till tåls. Jag har inte tackat ja till den situation som kommer att råda under sommaren. Frågan är om jag kan säga ifrån utan att betala vite. Jag känner mig lurad.

Bestämde mig för att äta lite lunch och sedan gå ut på en promenad. Gjorde en omelett med ost och tomater.

Det tog en stund innan jag kom iväg ut, men till sist så…

Ute blåste det och var mulet. Jag gick en stund, men det var verkligen inte behagligt. Gick in och läste, lyssnade på bok och pratade med lite olika personer via whatsapp.

Pluggade igen och pratade med Petter på whatsapp. Vi har inte pratat sedan i juni förra året. Bara bytt lite ord på chatten.

Lyssnade lite på ljudbok innan det var sovdags.Kanske borde jag pluggat en stund till, men jag orkade inte.

Publicerat i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv | 6 kommentarer

Solen lyser på liten stuga, men även på stor

Nej, våren är nog inte här, det är många minusgrader på nätterna. Men jag misstänker stort att det är hit solen tagit sin tillflykt. För sol hade jag inte sett på länge. Men den kom hit dagen efter att jag kom. Den följde sedan med till Stojby och sedan tillbaka hit.

Redan tidigt i morse såg jag att det nog skulle bli en solig dag. Men det var, som sagt, kallt när jag åkte hem från jobbet. Ett rejält jobb att skrapa rutorna fick utföras för att kunna ge mig iväg hemåt till Södra Ljunga.

Efter en kopp Lapsang och två mackor bäddade jag ner mig och somnade snabbt. Vaknade efter någon timme av att någon skällde och ylade. Efter ett tag gick jag upp och lokaliserade ljudet till rummet snett över. Gick ner och frågade paret som satt i matrummet om det var de som hade en hund. Det var det. Jag sa att den nog kände sig ensam eftersom den skällde och ylade. De tackade och gick upp till sin vovve och det blev tyst. Jag somnade om.

Vaknade kvar över fyra och gick upp och gjorde kaffe och ett par mackor. Klädde mig sedan och gick ut på promenad. Under tiden lyssnade jag på två av veckans föreläsningar som fanns utlagda på vår studieportal.

Det är verkligen på landet och jag får en känsla av ”the middle of nowhere”. Men när jag går kan jag konstatera att det finns flera gårdar och mängder av hus där människor bor och lever. Landskapet är vackert.

Det hade börjat skymma när jag var tillbaka, men det fanns ännu en strimma sol lågt liggande.

Jag pratade med B i Göteborg den sista biten av vägen och var sedan tillbaka på vandrarhemmet.

Gick in och lagade sedan middag. Jag hade hemgjorda köttbullar i frysen som jag haft med från hemmahemma.

Det finns inget bord i det rum jag fått den här gången så jag satte mig i matrummet. Det var bara jag där och riktigt lugnt och skönt. Annars verkar det vara en hel del folk här nu.
Jag lyssnade på ljudbok medan jag åt.

Efter maten och jag diskat gick jag upp till mitt rum. Klockan var rätt mycket och jag bestämde mig för att vila med min ljudbok och ta nya tag imorgon med pluggandet. Jag är ledig två nätter nu.

Publicerat i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv | 6 kommentarer

Himlen är oskyldigt blå

När jag sovit en stund gjorde jag ett par mackor till och ännu en kopp te. Pluggade en timme innan jag plockade ihop det jag skulle ha med mig och klädde mig för avfärd.
Ute var det klarblå himmel. Det var en glad överraskning till allt grått och slabbigt som omgivit mig de senaste veckorna. Det skulle inte bli något problem att köra.

Jag skulle ut på väg 25 och funderade på om det fanns någon genväg så jag kunde slippa åka in till Ljungby. Det gjorde det, GPS:en ledde mig genom landskapet och plötsligt var jag på rätt väg. Då stängde jag av eftersom jag visste att jag skulle hitta själv.

Det var några vägarbeten, men i övrigt lugnt och bra. Det är knappa 7 mil mellan Ljungby och Stojby. Solen sken från sin alldeles blå himmel. Men det var inte varmt.

När jag svängde in hos Fia och U kändes det som att komma hem. Jag bodde där, i Tornet, i drygt ett år under 2020 och en bit in på 2021. Platsen har för alltid skaffat sig en bit i mitt hjärta.

När jag kom in i Stora huset höll Fia på att baka knäckebröd. Jag har bett om receptet för det var verkligen ett gott bröd. Jag fick så småningom en kopp kaffe och en hembakad bulle. Sedan pratade vi en del. Jag gick upp på övervåningen och bäddade min säng för att slippa göra det sent på kvällen när jag troligen skulle vara trött. Det visade sig vara klokt.

U kom hem från stan där han gjort en del inköp och sedan gick tiden snabbt tills paret som också skulle komma dök upp. Även C, A och lilla H kom för att dricka kaffe och äta både av knäckebrödet och av en blåbärskaka med vaniljsås som Fia gjort.

Slutligen stuvade vi in oss i Fias bil. Inte C, A och H förstås, de skulle inte med. Men vi fick bra plats fem personer i hennes Kia. Vi var lite sena, men vi hann med en minut till godo, eller om det var en halv.

Vi skulle till Kalvsviks bygdegård för att se Hon finns inte med på fotografiet. Det var jag som ursprungligen initierat detta teaterbesök, men då på teatern i Växjö för ett år sedan. Vi hade till och med biljetter som jag ordnat. Men sedan blev det inställt hela säsongen på grund av sjukdom och vi fick pengarna tillbaka. Nu skulle vi alltså äntligen komma iväg, jag hade hittat en broschyr på julmarknaden Fia och jag var på i november.

Det var samma teaterpjäs, men det här var också ett föreningsarrangemang runtomkring. Vi blev anvisade platser vid dukade bord och vi som hade ryggen mot scenen fick hjälp att vända våra stolar.

Det är en tragisk berätttelse som beskrivs på följande sätt:
Vad händer när en familjemedlem väljer att avvika. Vad gör det med dem som blir kvar? Och skulden. Vem bär den?”

Pjäsen börjar med att två personer sitter med ryggen mot publiken och stirrar in i väggen, som senare ska visa sig vara ett draperi. De vänder sig och sedan börjar en märklig dialog. För det är en dialog (två som pratar med varann) men ändå inte. De pratar förbi varann och även om varann. Men mest om sig själva.

Vi får ta del av en berättelse om deras dotter Cia som de inte längre har kontakt med. Det är deras perspektiv som spelas upp.

De river sedan ner delar av draperiet och tar av sig delar av kläderna och kvinnan släpper ut sitt hår och flätar det. Mannen tar fram en låda med kassetband och lite annat och sätter sig i ett hörn.

Sedan fortsätter det. Kvinnan är nu Cia och berättar samma historia, fast ändå inte, från sitt perspektiv. Man får klart för sig att hon inte alls valt att lämna, och ta avstånd, från familjen utan blivit utesluten. Det är en mycket ensam och tragisk berättelse.

Sedan är det mannens tur, som nu är hennes lillebror Olle, att berätta sitt perspektiv. Han spelar in det årliga jul-/ljudbandet som han skickat till henne varje år under de 17 år de nu inte haft kontakt. Det märks hur saknaden präglat honom och det framgår också hur han fått psykiska problem av det som hänt i familjen. Det är en djupt tragisk berättelse som är fiktion, men som lika gärna kunde varit hämtad ur verkligheten. För jag känner igen den från människor jag mött både under mitt yrkesliv och privat. Det finns så många familjehemligheter där ute. Så många tragedier som aldrig lämnar dem som lever mitt i.

Efter 80 minuter är föreställningen slut och vi får tacka med applåder och sedan vända våra stolar igen.

Nu dukas det fram Exotisk planka. På den finns kycklinglår, rostbiff, något som jag inte helt kan säga om det var skinka eller kalkon och diverse olika frukter. Det finns tre sorters melon, ananas, passionsfrukt, physalis, kiwi och säkert har jag glömt något. Till detta bröd, kex, ost och en stor skål potatissallad. Det serveras både rött och vitt vin, vatten och alkoholfri öl. Jag tar för givet att drycken ska man betala extra. Något annat är inte möjligt. Vi har betalat 250 kronor per person för allt detta inklusive teaterbiljetterna. Alltså frågar jag inte, för i min värld är det självklart att dryck inte ingår. Men Fia frågar och vi får veta att vinet ingår.

När vi ätit klart bär jag bort vårt bords tallrikar till köket. Känner att det är det minsta jag kan göra. Det är en förening som arrangerat och vi får känslan av att det huvudsakligen är deras medlemmar som är där. Ett gäng volontärer ur föreningen håller i allt. Vi får senare tillfälle att applådera dem som tack.

Efter maten serveras kaffe och muffins. De är säkert hembakade de också och himmelskt goda. På förfrågan får vi veta att man har en sådan här större tillställning varje år, eller om det var varje termin, och att man däremellan har mindre tillställningar med föreläsningar och liknande. Vi bestämmer oss för att hålla utkik efter fler teaterföreställningar i bygdegården.

Vi bryter upp och åker hem. Över vägen hemåt, genom det småländska landskapet, sprang över vägen harar, rådjur och, inne i en liten by, en svartvit katt. Småland och bilkörning är förrädiskt. Jag har kört bil där så länge jag kan minnas, nej jag minns faktiskt tiden innan också när jag inte alls körde bil. Men då hade jag inte de band till Småland som jag har sedan tidigt 1970-tal. Åtskilliga är de djur som sprungit över vägen under åren.

När vi kom hem var vi alla trötta. Fia och U:s vänner hämtade sin bil och hunden som sällskapat med Penny. Vi gjorde oss sedan snabbt i ordning för att sova och jag somnade när huvudet nådde kudden. Möjligen till och med före.

Vaknade till ännu en dag med klarblå himmel. Smög ner i köket och gjorde en kopp kaffe och snöt åt mig några bitar av Fias fantastiska knäckebröd och hyvlade lite från osten. Det var söndag och jag skulle resa tillbaka till Södra Ljunga några timmar senare. För ännu en natt på intensivvårdsavdelningen.

Publicerat i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv, Teater, museum, kultur, musik | 2 kommentarer